Rockens roligaste mix av snusk och skägg

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Det börjar med en låt om en tjej som gillar piskor, kedjor och kokain.

Det slutar med en boogie om en bordell i Texas.

ZZ Top är med andra ord i form.

ZZ Top
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: 6024 (utsålt). Längd: 75 minuter. Bäst: ”Sharp dressed man” och ”La Grange”. Sämst: Tryckaren ”Rough boy” hade varit malplacerad i setet, men den är saknad ändå. Fråga: Hur många tror att låttiteln ”Pearl necklace” syftar på ett pärlhalsband? Googla försiktigt.

RÄTTVIK. Bara smarta människor kan göra lika dum musik.

Gitarristen Billy Gibbons pappa var kompositör och konsertpianist. Billy utbildade sig på en konstskola i Kalifornien. Det har alltid funnits en djupare tanke bakom ZZ Tops tomteskägg och simpla texter.

De ser ut och låter som seriefigurer. Men ”That little ol’ band from Texas” är också en perfekt mix av konstinstallation och boogie. Det har över huvud taget inte funnits roligare bluesrock än ZZ Top sedan 1971. Musikens obekymrade swagger är mer hiphop än ett bluesjam.

Om det vore enkelt att låta som ZZ Top hade fler gjort det. Och om det vore lätt att spela gitarr som Billy Gibbons hade fler varit lika anspråkslöst coola, men ingen kommer egentligen i närheten. Som 17-åring lärde han sig spela ”Foxy lady” av självaste Jimi Hendrix i Dallas. Det märks.

Han har en unik signatur som ingen kan härma. Ett häng och en tajming där riffen blir oemotståndliga pophookar. De största hitsen från början och mitten av 80-talet, som sålde in primitiv snuskblues till MTV-generationen, kidnappar Max Martin och sätter honom i baksätet på en rödlackad Ford 33 Coupe.

Originalbasisten Dusty Hill, som dog 2021, går inte att ersätta. Utan honom får publiken inte heller höra klassiska nyckellåtar som ”Beer drinkers and hell raisers” och ”Tush”. Hill sjöng dem och de tillhör ingen annan. Att ZZ Top har plockat bort dem från setet är en tyst hyllning som säger mer än tusen bluestolvor.

Elwood Francis, som var bandets gitarrtekniker i över 30 år, är dock en lysande vikarie och sidekick. Han verkar inte bara ha klonats fram i ett laboratorium för att en dag kunna bli medlem i ZZ Top. Han inleder konserten med en 20-strängad bas också. Greppbrädan är bredare än en fyrfilig motorväg.

Annars är ZZ Top 2024 ganska exakt vad man kan begära av just ZZ Top 2024. Basen raggar runt, trummorna V8-dunkar fram med automatväxel och Billy Gibbons gitarr är en sugen skallerorm.

Låtlistan innehåller upp små och stora rariteter från arkivet, från ”Brown sugar” till ”Tube snake boogie”. Basen och gitarren klär ut sig till vita rattmuffar i ”Legs”. Covern på ”Sixteen tons”, som kanske är mest känd i Tennessee Ernie Fords fingerknäppande version, tillägnas Jeff Beck. De koordinerande små grodhoppen, handrörelserna och poserna sitter där de ska.

När Billy Gibbons tar ut sin gitarr på långa promenader hinner han även med att plocka upp en sydväst som någon i publiken slänger upp på scenen. Utan att avbryta sitt solo placerar han den på en av trummisen Frank Beards baskaggar. En baskagge som för övrigt pryds av texten ”Señor Beard”, vad annars?

Vid ett annat tillfälle visar Gibbons upp baksidan av en av sina gitarrer med en gammal och god slapstick-tajming. När publiken ser vad det står slår jublet nästan ”Sharp dressed man”:

”Beer”

Konserten är inte oförglömlig. Den känns faktiskt aningen för kort och snål. Men det är samtidigt överraskande bra för att vara ett band som lät betydligt segare för tio år sedan.

Allting slutar med en låt och en ”a-haw-haw-haw”-fest som kommer att stå på ZZ Tops gravsten, ”La Grange”. Den handlar om samma bordell som Broadwaymusikalen och filmen ”The best little whorehouse in Texas”, den senare med Dolly Parton i en av huvudrollerna.

Efteråt finns det bara en sak kvar att säga.

Have mercy.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik