Greta Van Fleet är oväntat tråkiga
Publicerad 2024-06-29 00.41
KONSERT Grabbarna i Greta Van Fleet sitter på stor talang men är ofta olidligt trista.
Greta Van Fleet
Plats: Sthlm Fields, Gärdet, Stockholm. Publik: runt 10 000 personer. Längd: en timme och 50 minuter. Bäst: ”Sacred the thread”, ”Fate of the faithful” och ”Light my love”. Sämst: Alla dessa gitarrsolon och outron. Låtlistan, både urvalet och ordningen, bäddar inte heller för en berusande festivalstämning.
Med närmare 52 000 besökare slog Sthlm Fields svenskt besöksrekord senvåren 2014.
Men endagsfestivalen, som lockade band som Metallica, Ghost och Slayer, blev aldrig en Stockholmstradition. Arrangemanget på Gärdet försvann från radarn för att några år senare ersättas av monsterfestivalen Lollapalooza.
Tio år senare har Sthlm Fields återuppstått, men som en konsertserie som sträcker sig över flera dagar och dessutom toppar tårna i olika genrer i stället för att uteslutande fokusera på hårdrock.
Så var åtminstone tanken. Längs vägen har såväl Doja Cat som Molly Sandén ställt in. 30 utlovade akter blev 13. Kvar är en spretig mix av rockakter – och Bring Me The Horizon som spelar på måndag.
Greta Van Fleet är först ut som huvudakt. Michigan-kvartetten som har gjort raketkarriär sedan släppet av den prisbelönta dubbel-ep:n ”From the fires” 2018 och som redan då beskrevs som rockens räddare och en välkommen reinkarnation av Led Zeppelin.
Live fyller de unga amerikanarna inte riktigt ut de stora skorna.
Likt tidigare Sverigebesök tyngs spelningen ned av onödigt uttöjda outron och olidligt långa gitarrsolon. ”Black smoke rising” späds ut till en vattnig sörja, den annars så självklara låten görs inte alls rättvisa. Och ”The archer” förlängs med ett gitarrsolo som är längre än låten i sig, vilket borde vara olagligt. Inte ens vinkningen till Melanie Safkas "Lay Down (Candles in the Rain)" eller de heta eldsflammorna som slickar plattformen bakom trummisen Danny Wagner kan räknas som förmildrande omständigheter.
– Jag hade kunnat börja röka – och sluta – så långt som det där solot var, kommenterar till och med sångaren Josh Kiszka vid ett tillfälle.
Själv tycker jag att spelningen mer känns som ett skrytigt showcase än ett framträdande för fansen. Om inte annat verkar gruppen sakna fingertoppskänsla för vad som funkar hos en festivalpublik.
Sångaren påar senare ”Highway tune” som en låt som får en att vilja hänga och dingla i takkronor. Men han håller inte riktigt vad han lovar. Just som stämningen hettar till – jag börjar precis föreställa mig hur jag färdas i en nedcabbad bil längs Interstate 10 i Kalifornien – avbryts låten med den hetsiga ”Runway blues” som publiken inte alls verkar vara bekant med. När gruppen plockar upp ”Highway tune” igen har lågan släckts och pyst ut i tomma intet.
De mer återhållsamma stunderna blir därför de starkaste.
I ”Sacred the thread” visar sig Josh från sin mest sårbara sida. Med stor intensitet och inlevelse sjunger 28-åringen om kärleken till skira tyger och skimrande outfits och hur han har hittat sig själv på scenen.
Första extranumret ”Light my love” står för ännu ett fint ögonblick – och konsertens största allsång. Scenljusen går i regnbågens färger och publiken, som har blivit genomblöt efter en rejäl regnskur, tar i från tårna för att sjunga med i den ömsinta balladen.
Men då är det för sent.
Efter ”Farewell for now” lämnar jag området besviken och hungrig efter mer.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
