Värdigt och glödgat med Bruce Springsteen
Uppdaterad 01.27 | Publicerad 2024-07-15 23.22
KONSERT Bruce Springsteen & The E Street Band kommer till Stockholm för vad som numera alltid kan vara de sista Sverige-konserterna någonsin.
Lite äldre, lite mindre yviga men med större än livet-känslan alltjämt djupimpregnerad i sin legendariska rock’n’roll.
I kväll känns det dessutom som att de tar sig an sitt uppdrag med ännu mer värdighet än vanligt.
Det är väldigt fint att få uppleva, en gång till.
Bruce Springsteen & The E Street Band
Plats: Strawberry Arena, Solna. Publik: 53 655 (utsålt). Längd: Tre timmar och fyra minuter. Bäst: Häpnadsväckande starka versioner av ”Reason to believe”, ”The river”, ”Backstreets” och ”Land of hope and dreams”. Sämst: Egentligen inget större fel på covern men kanske känns det inte helt nödvändigt att han håller så hårt i The Commodores ”Nightshift”.
För första gången på väldigt länge känns det på förhand inte som någon riktig feber runt ett Bruce Springsteen-besök.
Att han följer upp Ullevi med Friends (som sedan i fredags heter Strawberry) är inte nytt. Efter den monumentala dubbeln i Göteborg 2012 gjorde han tre spelningar på nationalarenan året därpå.
Men det är drygt tio år senare nu, och de tre kvällarna på Ullevi i juni i fjol hade en svårfrånkomlig känsla av avsked över sig. Ett slags milt vemod låg i luften, hur mycket eufori The E Street Band än pumpade in inte minst i sista kvällen.
Att de nu tar samma turné, och en setlista som det i ärlighetens namn inte har hänt överdrivet mycket med på ett år, till huvudstaden för två shower till verkar ha förvånat en del.
Väl inne på jordgubbsarenan visar det sig icke desto mindre vara i princip utsålt även i kväll. Och möjligen sjuder Stockholm trots allt upp lite efter den här showen, Springsteens trettiosjunde i ordningen på svensk mark.
För även om jag har givetvis sett honom ännu bättre – det går i dag bara att drömma om till exempel Ullevi-magin kväll två 2012 – är jag djupt tacksam över att ha fått vara med om det här ännu en gång.
Springsteen sätter tonen direkt, med en ståtlig, värdig ”Into the fire”, där rader som ”May your strength give us strength/May your faith give us faith” onekligen går att tolka som en stillsam kommentar till stämningarna i hemlandet efter den gångna helgen.
Det känns som att Springsteen och bandet blivit påminda om vilken funktion de verkligen har: att fortsätta leverera tro och hopp på något rimligare, klokare, vackrare och större.
Det hörs i Jake Clemons saxsolo i ”Prove it all night”, Max Weinbergs furiösa attack i ”My love will not let you down” och bandledarens munspel i ”The promised land”.
När han sedan redan som sjunde nummer kastar in allsångsexplosionen ”Hungry heart” och kliver ner till fansen längst fram är det som att hallen omedelbart snor tillbaka namnet Friends Arena.
Med hjälp av Steve Van Zandts bluesigaste gitarr avlossar Springsteen en furiöst rostig ”Reason to belive” och presenterar ”Long walk home” som ”a prayer for my country”.
Han som ibland kallas The Boss fyller 75 i september, huvuddelen av E Street Band är i samma ålder. Det de ger oss i dag är en aningen sobrare, inte lika yvig version av den där totalrock’n’rollshowen av stora drömmar och en allmänt förhöjd känsla av liv som de alltjämt är helt ensamma om.
Springsteen får emellanåt kämpa lite hårdare med vissa toner och har slutat glida på knäna utmed scenkanten.
Men det är i väldigt långa stunder precis lika berörande som alltid. Inte minst för att den här turnén obönhörligen är en del av finalen på en magnifik karriär, där Springsteen både försöker adressera åldrandet, ensamheten, sorgen efter alla som inte längre finns med oss, tacksamhet över att få fortsätta uppleva den här sortens stunder och stolthet över låtarna, publiken och bandet.
Springsteen flätar vackert ihop den akustiska ”Last man standing”, låten om hur han plötsligt var den ende överlevande från hans första band The Castiles, med en sällsynt märgfull ”Backstreets” som bränner till lite extra av ett talat parti om hur ett minne av en vän vårdas med en gitarr och sparade vinylsinglar.
Därefter börjar den obligatoriska uppvarvningen, den del av setet som hållit sig i princip konstant sedan i fjol och av god anledning.
För här spinner kraftverket E Street Band som verkligen bara de kan. Genom Nils Lofgrens snurrsolo i ”Because the night” och en Bo Diddley-frustande ”She’s the one”. Genom den förlösande lyckokänslan i ”Wrecking ball” och en ännu rusigare ”Badlands”.
Vi ser på det saliga leendet hos sångaren när allt verkligen stämmer i ”Thunder road” och det känns i magen när hela arenan lyfter alla fingrar mot luften i ”People get ready”-partiet i slutet av ”Land of hope and dreams”.
Och det märks i spralligheten hos Springsteen och Miami Steve i soulkalaset ”Twist and shout” när de möter ystra burop från en hel arena efter att ha frågat om vi vill gå hem.
Det är hisnande nog snart 50 år sedan Bruce Springsteens första konsert i Stockholm, den där på Konserthuset, och det känns fortfarande som att han strävar uppåt och framåt mer än otaliga avsevärt yngre kollegor. Kvällens uppvisning hör till de mer laddade jag varit med om med den här artisten i huvudstaden.
Ni som ska gå på torsdag är bara att gratulera, för om det går att lägga i den berömda extra kväll två-växeln på det här kan det blir något väldigt speciellt.
Bruce Springsteen & The E Street Band spelar på Strawberry Arena även torsdag 18 juli.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik