Hiphopen borde kunna skildra barnsoldaterna ännu bättre
Emil Arvidson har lyssnat på Ant Wans nya album
Svenska rappare balanserar på gränsen mellan verklighet och fiktion när de berättar om sig själva.
Nästa steg borde vara att börja rappa om andra.
I början av nya albumet ”Wanderland” rappar Ant Wan:
”Skadat mig själv nu ett tag/för konsten blir vacker när själen blir svag.”
En ganska klassisk kultursyn: smärta och motgångar leder till bra konst. Hjärtat ska upp på bordet - för att sedan dissekeras.
Men hiphopen handlar om mer än så. Den handlar om att spela teater på det ärligaste sätt man kan. Att få musiken att låta hundra procent sann - samtidigt som man drar ännu en skröna.
Balansgången mellan verklighet och fiktion är svår. Sättet som en rappare balanserar avgör ofta hur bra musiken blir.
Det är nog också det som avgör vilken sorts band en artist skapar med sina fans.
Ant Wans unika kontakt med generationer av svenska hiphoplyssnare beror på att han alltid grävt i sig själv. Men också på att han aldrig väjt för att ta sig själv på extremt stort allvar. Eller för att visa stora, dramatiska känslor i en genre som ofta kan stelna i tomt, hårt poserande.
Ant Wan är del av en liten och exklusiv grupp rappare vars texter man faktiskt lyssnar på. Någon som får oss att haja till vid varje vändning. Som får oss att rygga för allt mörker och le åt ljus och humor.
Redan på genombrottsingeln ”Kall” skröt Ant Wan om våldskapital och droger, för att sedan rimma ”cocaina” på raden: ”Det här livet gjort mig kall/det var längesen jag grina.”
Men nu är han en stjärna. Och utmaningarna är nya.
Frågan blir densamma som för en annan rapstjärna som har nära till känslorna: Drake.
Hur klämmer man ångest och smärta ur exempellös framgång?
Ett givet svar verkar vara att rappa av sig all sin nyfunna paranoia. Att lägga mycket tid på att peka ut sina hatare och alla som i hemlighet vill förgöra en.
Även det här är en balansgång: musiken kan lätt kännas som självömkande gnäll från en privatjet.
Samtidigt kan det också lätt bli cyniskt att bara fortsätta dammsuga ”gatan” på chockerande berättelser och detaljer, när man författar texterna i en lyxvåning.
Jag lyssnar faktiskt hellre på Ant Wans beskrivningar av sin egen ångest än på hans mer standardiserade beskrivningar av det svenska gängvåldet.
Här finns nog något för alla landets bästa rappare att ta tag i.
För även i Ant Wans texter åker barn omkring på mopeder och mördar. Men de fladdrar mest förbi. De blir aldrig lika mänskliga som huvudpersonen själv.
Barnen är mer som saker. Symboler. Eller som vapen.
Egentligen samma problem som vi i medierna ofta har när vi ska beskriva detta: allt blir bara mörkt, utan gråskalor.
”Den här ungen vill bara trycka/om inte nån dör han går inte hem”, rappar Ant Wan.
Visst kan man argumentera för att de raderna ganska exakt speglar den sinnessjuka cynism som gäller i dagens svenska gängliv. Det är just den sortens vidriga koder som många svenska gängmedlemmar lever efter idag.
Detta skulle man då kunna se som själva teatern i Ant Wans musik. Det som kritiska röster kallar för ”romantisering”, men som andra ser som en ”verklighetsskildring”. Och så vidare.
Samtidigt kanske man får önska sig mer av en konstnär? Om konsten ska ge oss något vi inte redan vet?
Vi som älskar hiphopen vet att det är en konstform med helt unika förutsättningar att ge mörkret fler nyanser.
Gängvåldet som alltid funnits med i rapparnas texter är vardag för många fler idag. Men Ant Wan slänger bara ur sig några korta rader om barnen som mördar. Sedan vänder han tillbaka in i sina egna känslor.
Nästa gång vill jag också höra om ungens smärta.