Fred Again gör fluffigt förträfflig dansmusik
Publicerad 2024-09-06 16.16
ALBUM Fred Agains fjärde album är musik gjord precis lika mycket för stunden då solen går upp som när den är på väg ner.
När den är som allra bäst utspelar den sig just i skarven mellan dröm och verklighet.
Fred Again
Ten days
Atlantic/Warner
DANSMUSIK Brittiska Fred Gibson har under de senaste åren växt till en av den samtida dansmusikens mest intressanta producenter. Han har gjort röjiga spelningar med Skrillex, melankolisk disco med Romy och gett ut ett ambient album tillsammans med mentorn Brian Eno. I fjol släppte han årets finaste låt tillsammans med barndomsidolen Mike Skinner. För några veckor sedan gjorde 31-åringen från Balham i södra London enligt uppgift en av Way Out Wests mest bejublade konserter.
Fred Again befinner sig på en speciell plats i karriären. Likt stavhopparen Armand Duplantis flyger han hela tiden högt över ribban. Allt som lämnar hans hårddisk verkar gå rakt ut på nätet, samtidigt som han sitter på ännu en Delta-flight till, typ, Toronto där han ska spela på förmiddagen innan han efter lunch lämnar hotellfoajén för Phoenix, där ett nytt gig väntar.
”Ten days”, producentens fjärde i ordningen, är hans kanske mest ambitiösa och sammanhållna hittills. Obligatoriskt stökiga röstmemos binder samman låtarna där varje sådant är döpta enligt idén tio låtar, tio dagar.
Britten visar prov på stor sensibilitet och lätthet på handen när han hackar upp den London-baserade, nigerianske sångaren Obongjayars röst till ett lekfullt beat i utmärkta singeln ”Adore you”.
Gästerna är en lika imponerande som brokig skara. Sampha sjunger sedvanligt silkeslent i poppiga ”Fear less”. Anderson Paak gästar rejviga ”Places to be”. ”Where will I be” är ett samarbete med självaste Emmylou Harris – men i stället för att placera hennes guldkantade countrystämma längst fram i mixen som är praxis i genren liksom gömmer han den i hallen.
”Ten days” är fluffigt förträfflig dansmusik gjord lika mycket för stunden när solen är på väg upp som när den är på väg ner. När den är som allra bäst utspelar den sig just i skarven mellan dröm och verklighet. Som i den trollbindande ”Just stand there”, gästad av irländske drömfolk-sångaren Soak, eller den bitterljuva finalen ”Backseat”, där Fred Again och The Japanese House för extra effekt lånar Radiohead-frasen ”This isn’t happening”.
Det finns för övrigt någonting osvikligt brittiskt över Fred Agains musik. Jag tror det handlar om att smutsen i hörnen inte spelar någon roll, att de stickande avgaserna från det öppna fönstret är en del av charmen – och att morgonen aldrig är en ursäkt för att festen ska ta slut.
BÄSTA SPÅR: ”Just stand there”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik