Ett Watain i högform krossar allt och alla
Uppdaterad 02.42 | Publicerad 00.40
KONSERT Watains debut på Dalhalla är en milstolpe för både bandet och extrem metal-genren.
Det svenska black metal-bandet näst intill demolerar den ståtligt inramade scenen med sin djärva och djuriska ceremoni av blod, eld och död.
Watain
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: 2407 personer (långt ifrån slutsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Black flames march”, liverariteten ”Four thrones” och Bathory-hyllningen ”Enter the eternal fire”. Sämst: Att inte fler får uppleva det här. Många läktarplatser gapar tomma.
Det är nästan så jag skulle behöva nypa mig i armen.
Mitt i det gamla kalkbrottets gapande käftar breder Watains hemmasnickrade scenbygge ut sig som det underjordiska templet i ”Indiana Jones och de fördömdas tempel”. Djurben, skallar, treuddar, brinnande facklor och uppochnedvända kors samsas om utrymmet på den ståtligt inramade scenen, likt en blasfemisk buffé nere i Dantes sjätte eller sjunde krets. I luften hänger doften av rökelser och svettiga skinnbrallor.
Det senaste decenniet har black metal-bandet från Uppsala gjort en anmärkningsvärd resa; från en fruktad akt som arrangörer inte vill ta i ens med tång till ett inslag i kulturens finrum. I november förra året fyllde det Grammisvinnande bandet Uppsala Konsert & Kongress två kvällar i rad och så sent som för två veckor sedan skrämde de slag på Malmöfestivalens blandade publik, ett dygn efter att Carola stod på samma scen(!).
I kväll är det Dalhallas tur att demoleras bortom igenkännlighet.
Erik Danielsson äntrar scenen med en våldsamt vild uppsyn, beväpnad med brinnande facklor som han senare överlämnar till lyckligt lottade publikmedlemmar.
– Vi ska frigöra krafterna som finns där nere i mörkret. Elden visar vägen, säger den blodstänkte sångaren en stund senare.
Frontmannen omringas av Hampus Eriksson, Alvaro Lillo och Pelle Forsberg vars respektingivande uppenbarelser blänker av spikar, nitar och läder. Med sina liksminkade ansikten ser de ut som grymma gastar ur fasansfulla folksagor.
Den skräckinjagande estetiken, som på andra håll i världen ger upphov till skrattretande satanismpanik, är en vital del av bandets framgångar.
Men musiken är den stora stjärnan. Kvintettens lika eleganta som råa extrem metal väcker effektivt liv i de primitivaste av instinkter. Det är omöjligt att värja sig.
”Night vision” och ”Devil’s blood” sätter omedelbart igång kroppens flykt- och kamprespons. Basen och trummorna mullrar som åska, gitarrerna slår ner som blixtar. Kroppen vill fly från faran, men sinnet är som förhäxat.
Djuriska ”The howling”, i vilken Danielsson vrålar som en varulv, ger mig i stället ståpäls som på en brunstig björn. Det kan också vara den råa kylan – som slog till så fort gruvhålet slukades av mörkret – som sätter sina klor i mig.
”Black flames march” och Bathory-hyllningen ”Enter the eternal fire” är även de skoningslösa tornados som krossar allt och alla i sin väg. För lite drygt 300 år sedan kallade Carl von Linné Falu koppargruva för ”helvetet på jorden”. Den berömde vetenskapsmannen hade sannolikt reviderat sitt påstående om han hade varit på plats för att bevittna den sistnämnda covern.
Mot slutet av spelningen väntar en a capella-version av ”Watain”, en låt av det ikoniska black metal-bandet VON. Danielsson väser och vrålar likt en shaman som leder en spirituell ceremoni. Det är ett djärvt drag som ger hög avkastning. Jag har sällan skådat en starkare scennärvaro.
När finalnumret ”Malfeitor” klingar av knäböjer han sig framför trumpodiet tillika altaret, som för att smälta alltsammans. Frontmannen vill nog lämna scenen lika lite som publiken vill lämna kalkstensbrottet.
Vi extrem metal-entusiaster hör hemma även här.
