Nick Cave framkallar böljande gåshud
Uppdaterad 09.53 | Publicerad 06.30
ALBUM På ”Wild God” uttrycker Nick Cave en förundran och ett hopp som han aldrig har varit i närheten av tidigare.
Gåshuden böljar ofta ikapp med musiken.
Nick Cave & The Bad Seeds
Wild God
Bad Seed/Border
Mitt under konserten på Way Out West för två år sen pratade Nick Cave med någon i publiken som stod längst framme vid scenen.
Han lyssnade, skakade på huvudet och sa:
”Nej, nej, nej. Du vill inte vara som jag. Jag är bara en sorglig, gammal man.”
Han såg trött och ledsen ut.
Det verkade som att han inte kunde spela rollen som den demoniske dirigenten av The Bad Seeds längre. Masken föll av.
De där korta sekunderna har i alla fall stannat kvar. Det var helt enkelt en sån konsert, en ”Vad är poängen att se något annat över huvud taget?”-spelning. Min haka ligger fortfarande kvar nånstans därute på gräset i Slottsskogen i Göteborg.
Turnén var ännu en peak, en snöklädd bergstopp och kulmen av något som Nick Cave har byggt upp på 10-talet. En period som utan tvekan kan mäta sig med vad som helst från hans långa karriär. Precis vad som helst.
Det är också, vid det här laget, ett känt faktum att döden tvingade honom att bli en artist som han förut låtsades att vara. Karaktären Nick Cave blev verklig. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Nick Cave har begravt två.
Det är därifrån, från de djupen, som låten ”Bright horses” kommer från. Jag kan fortfarande inte lyssna på den utan vackla till. Frågan var också om det gick att ta det sorgearbetet längre än vad Nick Cave gjorde på ”Ghosteen” för fem år sen. Albumet slutar med ”Hollywood”, en över 14 minuter lång nedstigning i skoningslös och ofattbar förtvivlan, en privat apokalyps.
Sorgen släpper inte på ”Wild God”. Den går inte över. Det kan vara Arthur, sonen som ramlade nerför en klippa och dog, som kommer tillbaka och spökar i ”Joy”. Jag vågar inte säga vem Nick Cave skriver till i ”Final rescue attempt”. Sina barn? Sin fru? Någon annan? Allihop? Det spelar ingen roll. Om det finns en nyckelmening på ”Wild God” är det de där fem simpla orden. Alla kan säga dem utan att det betyder något. Men när Nick Cave sjunger dem, efter allt som har hänt, betyder det kanske att han äntligen når fram till någon form av tröst:
”I will always love you.”
I ”Oh wow oh wow (how wonderful she is)” tar han även farväl av sin vän, kollega och före detta partner, låtskrivaren och artisten Anita Lane. Cave sjunger om hur kaniner har kritor i öronen. Någon visslar i bakgrunden innan ett fnissigt telefonmeddelande från Lane tar över där hon pratar gamla minnen. Musiken är varm och ljuv, nästan uppsluppen.
Albumet är som vanligt orkestrerat med hjälp av den klassiskt skolade violinisten och Bach-fanatikern Warren Ellis. Den har över huvud taget ljusare och mer svepande färger än vad något av Nick Caves tidigare album har haft. Låtarna sätter sig ner nånstans mellan albumen ”Push the sky away” och ”Ghosteen”. De är mer flyktiga än på den förra. De har också tydligare konturer än den senare. Det låter som att många av dem vadar ut i havet och kastar sig i famnen på jättelika körer.
Man kan höra och se framför sig hur en ”Song of the lake” passar lika bra på en bullrig hockeyarena som inuti The Sydney Opera House. Enbart tanken på hur bra titelspårets final kan bli live får gåshuden att bölja ikapp med musiken.
På ”Wild God” sträcker sig Nick Cave efter ett ljus och ett hopp som måste finnas nånstans därute, han släpper taget och går vidare med en förundran som han kanske inte vågade uttrycka förut, en euforisk känsla av att vara liv, kanske också fri.
Tillsammans med ”Push the sky away”, ”Skeleton tree” och ”Ghosteen” bildar ”Wild God” en albumkvartett som är svår att välta. Egentligen har ingen visat hur text och musik kan lysa upp det kallaste mörkret och ensamheten, att det kan vara en manual för att överleva, med lika stark kärlek och kraft som Nick Cave.
Att han kan skriva låtar i dag om att han blir förtrollad av att träffa en groda i regnet under söndagspromenaden är en glädje och lättnad.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik