Ett livligt livstecken från Deep Purple
Publicerad 06.45
ALBUM Deep Purples vilja och lust att skapa ny musik och testa nya saker är beundransvärd och resulterar i några suveräna låtar.
Även om materialet ofta bleknar i den egna diskografin.
Deep Purple
=1
Ear Music/Playground
ROCK 56 år in i karriären släpper Deep Purple ut skiva nummer 23 i världen.
För fjärde gången samarbetar den ikoniska hårdrockgruppen med Bob Ezrin, vars gedigna cv bland annat inkluderar Kiss, Pink Floyd och Deftones.
Keyboardisten Don Airey har i intervjuer berättat att producenten uppmuntrat bandet att inte övertänka eller försöka krysta fram snärtiga hitlåtar utan varsamt testa sig fram med det de kan.
Inställningen har helt klart smittat av sig på slutresultatet. De högfärdiga filosofiska floskler som tyngde ner föregångaren ”Whoosh!” har ersatts av mer jordnära vardagsbetraktelser om lathet (”Lazy sod”) och att dricka bärs i sin ensamhet (”Old-fangled thing”).
Ezrins tillvägagångssätt passar också bandets sätt att skapa musik. Deep Purple har alltid varit ett band som jammar tillsammans i inspelningsstudion och låter materialet växa fram. Genom karriären har det resulterat i ett praktfullt pärlband av episka hårdrocklåtar.
I dag leder det till taktfullt duellerande mellan Airey och Simon McBride, som har ersatt Steve Morse på gitarr. I höjdpunkter som ”Now you’re talking”, ”A bit on the side” och ”Portable door” går tankarna till Jon Lords och Ritchie Blackmores superba samspel. Det sistnämnda spåret ekar av duons ikoniska insats på ”Pictures of home”.
Dessutom möter bandets bluesiga hårdrock uppseendeväckande pigg Dream Theater-progmetal i ”Bleeding obvious”, som avslutar skivan med pompa och ståt.
Nackdelen är att bandet ibland svävar ut i frustrerande poänglösa passager. Av albumets sammanlagt 52 minuter känns sisådär 15 minuter som överflödigt material.
Lite ironiskt då den märkliga albumtiteln – som uttalas ”equals one” – syftar på att man ska göra det enkelt för sig och gå rakt på sak (det är Ian Gillans känga mot det moderna samhällets besatthet av QR-koder, appar och dylikt).
Gillan är sedan några år tillbaka gruppens svagaste länk, på scen som på skiva. Det är inte så konstigt då karln fyller 80 år nästa år (!) och har använt sin kropp som instrument i över ett halvt sekel. Men han sjunger inte alltid i tonlägen som passar hans nuvarande skick utan kämpar ofta med att nå svindlande höga toner.
Men när sångaren väl tillåter sig själv att luta sig tillbaka, som i ”A bit on the side” där Ian Paices trumfills frambesvärjer tusentals fjärilar i magen, häpnar jag över hans styrka och sensibilitet.
Jag skulle inte bli besviken om Deep Purple stuvade in låten, eller ”Bleeding obvious” för den delen, i låtlistan på Furuviksparken i Gävle i augusti.
BÄSTA SPÅR: ”Bleeding obvious”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik