Bring Me The Horizon visar vägen framåt
Publicerad 2024-05-31
ALBUM På sjunde albumet tonsätter Bring Me The Horizon smärta och självtvivel i en värld som brinner.
Ännu en gång erbjuder det brittiska bandet emotionell metalcore som effektivt plåstrar om och stöttar brustna hjärtan och vilsna själar.
Bring Me The Horizon
Post human: Nex gen
RCA/Sony
METALCORE Bring Me the Horizon är stilkameleonter i ordets rätta bemärkelse. I snart 20 år har det brittiska bandet trotsat alla tänkbara genrebarriärer och doppat tårna i såväl elektronisk pop och nu metal som drum’n’bass, hiphop och emorock.
Längs vägen har de vuxit till världens i särklass största metalcoreband och kan iskallt räkna med respektingivande listplaceringar, musikpriser och massiva publikhav fyllda till brädden av tonåringar och unga vuxna som gråter av eufori och extas.
”Post human: Nex gen” är andra delen i en futuristisk albumserie. Medan den postapokalyptiska föregångaren ”Post Human: Survival horror” synade ett samhälle i förfall blickar bandet nu inåt; det handlar om att som en person med brister och fel försöka navigera sig igenom en mörk tillvaro och oviss framtid.
Sångaren Oli Sykes använder skivans 16 spår till att bearbeta och dela med sig av sina erfarenheter av missbruk, självmordstankar, självskadebeteende, medicinering och existentiell ångest. Som alltid med brinnande övertygelse och uppriktighet.
Låten ”n/A” iscensätter rent av en gruppterapi-session.
”Hi my name is Oli and I am an addict”, sjunger Sykes ömt över en spröd akustisk gitarrslinga.
“Stupid medicine, not doin’ anything/What the hell is fucking wrong with me?” frågar han sig senare i My Chemical Romance-osande “Lost”, som liksom “Darkside” vädrar självmordstankar utan några som helst filter.
Ibland blickar 37-åringen upp från botten av en djup brunn och möts av en hoppfull strimma ljus (”Top 10 statuses that cried blood”): “Once you hit the bottom at least there's nowhere to go but up”, som han konstaterar. Andra gånger accepterar han sitt öde och försöker lära sig att leva i mörkret (”Dig it”).
Sykes bär inte bara sitt ärriga hjärta på ärmen utan sjunger som om han har tatuerat in sina trauman och mörka tankar i stämbanden. Många gånger hörs ekon av Kurt Cubains uppslitande sång på Nirvanas lysande liveplatta ”MTV Unplugged”.
Musiken är minst lika drabbande.
Sykes svärta och smärta matchas med stridslystna gitarrer, våldsamt häftiga trummor och brutala breakdowns i en tät packad ljudbild som innehåller många tvära kast och konstraster.
I “Amen!” paras Glassjaw-sångaren Daryl Palumbos skoningslösa skrik med rapparens Lil Uzi Verts blytunga trap.
Den bländande vackra shoegaze-skapelsen ”Limousine”, som doftar av Deftones och dessutom kryddas med den norska sångerskan Auroras honungslena röst, erbjuder ett välbehövligt andrum innan allt brakar samman i ett desorienterat Korn-kaos.
Lager på lager av effekter, samplingar, AI-flörtar och diverse missljud speglar dessutom oredan i Sykes hjärna och kaoset i omvärlden. Det är ett snyggt och skickligt utfört stilgrepp, om än bitvis stressigt.
”Post human: Nex gen” är på många sätt en passande titel.
Med ett digitalt präglat ljudlandskap och känslodrypande texter är skivan som skräddarsydd för att plåstra om och stötta en ny generation av brustna hjärtan och vilsna själar som inte ser några problem med att metalscenens hårda gränser suddas ut.
Bring Me the Horizon visar vägen framåt.
BÄSTA SPÅR: ”Limousine”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik