Tung thrash metal för oss som saknar Slayer
Publicerad 2024-05-17
ALBUM Kerry King kände sig inte klar med musiken efter att Slayer lade ner.
Tur för oss då gitarristens första soloalbum är ett skapligt substitut som fyller en stor del av tomrummet efter det ikoniska thrash metal-bandet.
Kerry King
From hell I rise
Reigning Phoenix/Border
METAL Under Slayers avskedsturné för fem år sedan tvingades vi förlika oss med tanken på en metalscen utan det tongivande thrash metal-bandet. Så även gitarristen Kerry King, som till skillnad från sångaren och basisten Tom Araya inte alls kände sig klar med Slayer.
Samtidigt såg King en ny möjlighet. Låtskisser som han hade värkt fram under arbetet med ”Repentless”, som blev Slayers sista skiva, kunde han nu använda till vad han ville, utan att behöva stångas med Araya.
Sedan kom pandemin, vilket gav honom ännu mer tid till låtskrivande. Sakta började gitarristens första soloalbum i karriären ta form.
– Det är Slayer utan att vara Slayer, sa trummisen tillika tidigare Slayer-medlemmen Paul Bostaph, som tidigt anslöt sig till projektet, om skivan redan för fyra år sedan.
Det visar sig stämma på pricken.
“Where I reign” och ”Idle hands” låter som extramaterial från ”Repentless” medan ”Crucifixation” (definitivt en Deicide-flört), ”Shrapnel” och ”Tension” hade platsat på senare Slayer-skivor som ”God hates us all” och ”World painted blood”. I ettriga ”Two fists” bejakar King i stället den forne bandkamraten Jeff Hannemans punkådra.
Från första till sista ton gör King det han alltid har gjort bäst: toktung thrash med enastående riff och eggande rytmer som skräddarsydda för att ge lyssnaren whiplashskada.
Mark Osegueda (Death Angel), som genomgående sjunger som om hans själ stod på spel i skärselden, låter dessutom skrämmande lik Araya.
Låttiteln ”Rage” säger det mesta om tonen på skivan. ”From hell I rise” är rakt igenom rasande, i både tempo och temperament. De senaste åren har förstås gett King gott om stoff att spy galla över – politik, presidenter, krig, inskränkning av kvinnors rättigheter med mera. Bostaph, Osegueda, bassisten Kyle Sanders (ex-Hellyeah) och gitarristen Phil Demmel (ex-Machine Head) gör ett strålande jobb med att förmedla Kings karaktäristiska ilska.
Men emellanåt blir hans tillkortakommanden som textförfattare tämligen uppenbara.
”Toxic”, en känga mot abortmotståndare och att den historiska domen ”Roe mot Wade” revs upp i USA, är en av flera låtar på skivan som hemsöks av taffliga formuleringar och rim.
”Too many people spend too much time forcing their opinions on other people’s lives”, för att ge ett exempel.
Men även med sina svagheter är ”From hell I rise” ett skapligt substitut som fyller tomrummet efter Slayer.
King har varit tydlig med att fler soloalbum väntar i framtiden. Inte mig emot när det låter så här.
BÄSTA SPÅR: ”Residue”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik