Mäktig massdyrkan under ledning av Bring Me The Horizon
Uppdaterad 2024-07-02 12.41 | Publicerad 2024-07-01 23.55
KONSERT Bring Me The Horizon har vuxit till ett fullfjädrat arenaband som ömsom sätter hjärtan i brand, ömsom plåstrar om djupa sår.
Spelningen på Sthlm Fields är lika mycket en hormonstyrd berg- och dalbana som terapisession.
Bring Me The Horizon
Plats: Sthlm Fields, Stockholm. Publik: Runt 12 000 personer. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Kool-aid”, ”Parasite eve” och ”Can you feel my heart” är effektiva livelåtar. Samspelet mellan publiken och bandet är dessutom något utöver det vanliga. Sämst: Att Oli Sykes röst ibland drunknar i musiken.
För drygt 20 år sedan anklagades Bring Me The Horizon och metalcore för att vara en fluga som snart skulle vara borta.
Kritikerna hade fel. Likt en hungrig fästing har både bandet och musikgenren hängt i och vuxit till oanade proportioner.
På senaste skivan ”Post human: Next gen” svingar Sheffield-akten dessutom in i framtiden med ett digitalt präglat och snabbfotat ljudlandskap som klippt och skuret för en ung publik. Låten ”Dig it” innehåller en QR-kod och presenterar en AI-genererad avatar vid namn Eve.
Britterna tar även med sitt futuristiska koncept på turné.
Eve dyker innan spelningen upp på två skärmar på varsin sida av scenen och talar direkt till publiken.
”Are you ready for a post human experience?” frågar hon innan hon skannar publiken för moshpits och smuggelgods.
Sedan lunkar bandmedlemmarna självsäkert in på scenen och intar sina positioner på en tvåplansplattform draperad i röda tyger. I bakgrunden hänger en backdrop som föreställer en kyrka i gotisk stil, vilket ger känslan av att de ska tala inför en församling.
Oli Sykes är den självklara predikanten. Men i stället för att läsa ur en bibel vecklar sångaren ut sina privata dagboksanteckningar för allmän beskådan.
Öppningsnumret ”Darkside” från nya albumet är en drygt tre minuter lång terapisession som vädrar och ventilerar självmordstankar och vikten av stöd. Publiken kan låttexten som rinnande vatten.
Även nya låtar som ”Kool-aid”, ”Lost” och ”Top 10 statues that cried blood” möts med öppna armar av ett peppigt publikhav som struntar i att det är måndag.
Sykes har hunnit fylla 37 år men är som en vampyr som har fastnat i tonåren. Frontmannen växlar mellan våldsamt rasande vrål och sårbar skönsång som öppnar upp den tatuerade bröstkorgen och blottar ett hjärta ärrat av psykisk ohälsa, missbruk och skilsmässa.
Oavsett vad som kastas i publikens väg – tårdrypande ”Teardrops”, domedagspredikan ”Amen!” eller det klubbkompatibla Babymetal-samarbetet ”Kingslayer” – görs det med en passion och kraft som matchas med pampig pyroteknik och dramatisk ljussättning.
“Throne”, som för tankarna till Linkin Park och Chester Benningtons uppslitande sång, är ett mäktigt manifest mot mobbare och kritiker som innehåller en passande beskrivning av bandets karriär:
“Every wound will shape me/Every scar will build my throne.”
Med den omistliga publikfriaren ”Can you feel my heart” tar sig britterna hela vägen över mållinjen till ett heligt land där metalcore är lag och Bring Me The Horizon regenter.
Extranumren är belöningen efter en svettig resa och omtumlande terapisession.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik