Slutet är världens vackraste drog
Mellansnacken och låtarna är fulla av spöken, eller ett tomrum som de döda alltid lämnar efter sig
Uppdaterad 03.59 | Publicerad 2024-07-18 23.23
KONSERT Det är inte oförglömligt.
Snarare en oväntat sober affär.
Men det överlyckliga ruset mot slutet är fortfarande världens vackraste drog.
Bruce Springsteen & The E Street Band
Plats: Strawberry Arena, Solna. Publik: 56 129 (utsålt). Längd: 3 timmar och 10 minuter. Bäst: ”Racing in the street”, ”Badlands” och en osannolik ”Tenth Avenue freeze-out” som verkligen knackar på himlens dörr. Sämst: ”Nightshift” är ett lättglömt slow jam. Springsteens röst har kanske också mått bättre vissa stunder. Det är som det är. Fråga: Är inte Gary W Tallent i slutändan kvällens coolaste? Inget rubbar basistens bas eller solbrillor. E Streets Bill Wyman.
”Det här är en bön för mitt land.”
Det går lika bra att börja där som någon annanstans i setet, när Bruce Springsteen kort introducerar låten ”Long walk home”.
Bruce Springsteen pratar inte mycket före, mellan och efter låtarna längre. Låtvalen säger egentligen mer än 1000 gitarrer. Han gav trots allt ut en hel skiva om elfte september, ”The rising”, utan att datumet eller terrordåden nämndes i texterna. Det behövdes inte.
Just ”Long walk home” har i dag en lite undanskymd vrå i Springsteens katalog. Den gavs ut på albumet ”Magic” 2007. Då var den en kommentar om åren med presidenten George W Bush där Springsteen började att känna sig som en främling i sitt eget hemland.
Man kan bara gissa hur den övertygade demokraten känner när han sjunger samma låt i dag. Efter mordförsöket på Donald Trump, den senaste galenskapen i en nation som krackelerar och frivilligt verkar vilja kasta sig ner i avgrunden, är vägen tillbaka till ett land som Springsteen har sjungit och drömt om, kritiserat och romantiserat, känner igen och älskar, ännu längre.
Det finns fler exempel på att utvecklingen i USA påverkar setet.
Som att de skippar den klassiska inledningen där alla medlemmar går upp på scenen en och en. I stället dammar de rakt in i en tung och bister ”Seeds”, ett av de mest politiska numren från ”Born in the USA”-eran. Som att Springsteen verkar att sjunga några av nyckelmeningarna i ”The promised land” med extra mycket emfas. Orden ”Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted” är mer laddade nu än när de släpptes mot slutet av 70-talet.
Som att Springsteen kopplar en ödesmättad ”Atlantic City” med en rödglödgad ”Youngstown” som Nils Lofgrens gitarrsolo placerar mitt mellan Neil Young And Crazy Horse och det amerikanska rostbältet. Som i den mest springsteenska av alla textrader i ”Long walk home”:
”Everybody has a reason to begin again.”
”Long walk home” växer och vecklar ut sig till en av kvällens triumfer. Den landar i ett optimistiskt crescendo som överröstar det mesta.
Allt sitter verkligen inte.
Det dröjer till exempel ett tag innan Bruce och resten av bandet slirar rätt och åt samma håll i skakiga ”Waitin’ on a sunny day”. Till slut ropar Springsteen ”fuck it” och slänger iväg gitarren. Blue collar-soulen i covern på ”Nightshift” borde passa The E Street Band bättre än den gör. Det blir, som vanligt, en vältajmad kisspaus. Fågelskådarna, den delen av publiken som spanar efter Springsteens mest sällsynta rariteter, får inte skriva upp nåt särskilt i sina anteckningar heller.
Grundtemat är detsamma som ifjol och utgår från det senaste albumet med nyskrivet material, ”Letter to you”. Det är rock om livets slutskede. The winter is coming. Mellansnacken och låtarna är fulla av spöken, eller ett tomrum som de döda alltid lämnar efter sig.
Det finns en lågmäld varsamhet i hur bandet vårdar några av sina mest älskade nummer som om de, innerst inne, vet att de inte har hur många chanser kvar att göra det rätt och riktigt. Jag tänker främst på ”Racing in the street”. Springsteen har i ett svagt ögonblick sagt att det är hans bästa låt, och den här sobra versionen säger inte emot.
När Bruce sjunger de sista orden och lämnar över till pianisten Roy Bittan och låter honom breda ut fingrarna över tangenterna i balladens långa och avslutande coda är konserten stora Instagram-reel. Springsteen sjunger även en långsam och vacker ”The river” med ett liknande, nedtonat eftertryck. Det låter nästan som att han har tårar i ögonen.
Allt det där om adjö och good bye är kanske väl dramatiskt, om nu alla håller sig på benen. The E Street Band har redan bokat nya turnédatum i Europa nästa år, men varje kväll känns ändå som ett farväl. Det kommer nog alltid att göra det, från och med nu.
The E Street Band kör för övrigt inte fel efter ”Racing in the street” och ”The river”. Finalen börjar med sorgsna minnet ”Last man standing” och slutar vid, inte vet jag.
Plocka valfri låt efteråt, typ. Det är sak samma.
Den gradvisa stegringen, tornadon som virvlar fram fortare och fortare är bitvis så löjligt imponerande och omfattande och svår att beskriva.
Vilken annan artist kan plocka upp en konsert från källarhålet ”Last man standing” till toppen av berget ”Badlands” på samma sätt? Eller till den grovkorniga ”Born in the USA” som rasar tillbaka in i setet?
Inte många. Egentligen ingen.
Att det här kan vara kvällen då publiken får sträcka upp armarna till alla de där låtarna som de har vuxit upp med, gråtit till, skilt sig till, kanske gift om sig till och uppfostrat barn till ger allting ytterligare en dimension.
Adjöss ”She’s the one”, so long ”Badlands”, tack för allt ”Because the night” och ”Wrecking ball”, skål och lycka till ”Thunder road”, ”Born to run”, ”Glory days” och alla ni andra.
Allt slutar som vanligt och passande nog med ”Twist and shout” och ”I’ll see you in my dreams”. Den första låten som Bruce Springsteen lärde sig på gitarr och den sista låten på senaste skivan med The E Street Band blir en perfekt punkt.
Om just den här publiken och staden inte får se dem igen finns det inget mer att säga eller skriva. En lång cirkel sluts mellan då och nu.
Springsteen står ensam kvar i en ljuskägla och vinkar hej då.
Han skickar iväg alla med samma löfte som på Ullevi i fjol:
”We’ll be seeing you.”
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik