Högern, det är jag!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-28

I land efter land i Europa växer högerradikala partier sig starka. Andra partier tar över deras dagordning, inte minst när det gäller invandrare. Europa stänger in sig med språktest och gränskontroller, och Sverige följer med.

Nu inleder vi en serie om vad som händer där den nya högern marscherar fram.

Inte för att förfasa oss, utan för att förbereda oss.

”Jag är en mytisk person i den franska politiken”, så uttryckte sig Le Pen strax före presidentvalen 2007. För en stund kunde man ana en sammanfattning av en livsgärning och en nedräkning av tiden i offentligheten. Han hade fyllt sjuttio­nio, och hunnit med bypassoperationer och behandling för prostatacancer.

Jag lyssnade på honom då i april 2007 när han valtalade, utanför gamla Operan, – den vanliga samlingsplatsen för Fronten. Ännu vital och med ett språk som skulle göra varje språkvårdare lyrisk, om det inte vore för innehållet. Fraserna var de välbekanta: de lögnaktiga politikerna, hotet från kosmopoliterna, det förestående ­islamistiska maktövertagandet, det oundvikliga behovet av att stärka nationen. Relativt få hade kommit till mötet. Jag såg mest förströdda trupper av skinnskallar, äldre män i klubblazer och ansikten ännu lätt rosafärgade efter åren i kolonierna och folkloristiskt utrustade landsortsbor. Valprognoserna förutsåg ett svagt valresultat. Huvudmotståndaren Nicolas Sarkozy lämnade ett märkbart krympande utrymme åt den gamla ledaren.

”Sarko är mer trovärdig. Har en mer ­realistisk inställning”. Så resonerade ­före detta Le Pen-väljare, när de skulle förklara varför de gått över till att stödja Nicolas Sarkozy. 40 procent av Frontens väljare försvann över till den blivande presidenten. Le Pen snubblade 2007 långt tillbaka i förhållande till triumf­artade president­valet 2002 men fick ändå drygt tio procent av rösterna i första valomgången av presidentvalet. Däremot blev parlamentsvalet en mindre katastrof för Fronten, som sjönk från 11,11 procent av rösterna 2002 till 4,29. En miljon lämnade partiet.

En tjugo år lång period av framgångar kunde vara på väg att ta slut eller ta en paus.

De teman som fungerat som lockelse för Jean Marie Le Pens väljare är ”trygghet, lag-och-ordning” och skräcken för invandring och invandrare. ”Verkligheten röstar för Le Pen”, sa den liberale filosofen Alain Finkielkraut. Sarkozy måste följaktligen nå trovärdighet inom områdena xenofobi och repression för att kunna vinna över Le Pen-väljare.

Den blivande presidenten hade förberett sig sedan sin tid som inrikesminister. Hans provocerande uppträdande och hånfulla ordval under besök i de upp­roriska parisiska förorterna 2005 måste förstås utifrån det politiska uppdrag han givit sig. I förorten Argenteuil lovade han en upprörd invandrarkvinna, att hon kunde lita på att han skulle befria henne från ”slöddret” i förorten. I La Courneuve, en särskilt sliten förort, försäkrade han att ”redan från och med i morgon sätta in högtrycksspruta för att rensa och städa upp i la cité des 4.000”- ett stort kompakt, fattigt bostadsblock.

Strax efter Sarkozys hånfullheter dödades två ungdomar, Boun Traoré och ­Zyed Benna, sedan de jagats av polis. I veckor flammade förorterna av bränder från bilar, ibland från skolor och ­dagis. Undantagstillstånd proklamerades. Sarkozys folkliga popularitet växte oavbrutet. En framgång för hans kalkyl att presentera sig som garant för ordningen, också i de socialt mest utsatta områdena. Han ville skilja de upproriska från majoritetsbefolkningen, som kämpar på med sina lågavlönade jobb, tar de tidsödande kollektiva transportmedlen till stan. Plågas av våldet, bullret, de underbemannade skolorna, den slitna vårdapparaten och den oftast torftiga stadsmiljön. Era problem, sådant var Sarkozys budskap, beror främst på detta ”slödder”.

Sarkozy talar till de skötsamma arbetarna, ”de som stiger upp tidigt på morgonen för att bege sig till fabriken eller kontoret”. Han kan kosta på sig fraser som: ”Jag står på arbetarnas sida mot profitörerna”.

Främst riktar han attackerna mot ”bidragstagarna”, de som lever på ”era skattepengar”. Mot dem ställer han dem som ”vill tjäna mer genom att arbeta mer”. Som han säger: ”Det finns de som fått nog av att betala för andra”.

Skulle det behövas sänder han gärna ­polisen. Våren 2008 skickade han i väg 1 000 kravallpoliser till den fattiga för­orten Villiers-le-Bel för att jaga ungdomar, grundlöst definierade som terrorister.

Sarkozy ställer gärna det franska mot det ”främmande”. Den strategin står praktiskt taget skriven i namnet på det nya departement han inrättat: Ministeriet för invandring och nationell identitet. Han förlänade departementet åt Brice Hortefeux, en i presidentens stenrika vänkrets från rikemansgettot Neuilly i Paris.

Sarkozy sa till Yasmina Reza, dramatiken som skrivit en bok inifrån hans valkampanj: ”Om jag inte skapat begreppet nationell identitet hade jag inte vunnit valet”. Departementet fångade med sitt chauvinistiska namn Le Pens väljare.

Det finns tydliga nyckelrepliker i Sarkozys budskap: ”Om det finns sådana som känner obehag av att vara i Frankrike, ska de inte känna det obehagligt att lämna det land de inte älskar”.

Sarkozy vill hejda familjeåterförening och flyktingar; han vill ha en ”vald invandring”, alltså locka till sig välutbildade, unga från tredje världen. Hans politik har lyfts till EU-nivå.

Ministern med ansvar för invandring och nationell identitet har fått ett ­beting: 25 000 papperslösa ska ut ur landet före årsskiftet 2008. Som kontrast till ­utlovad generositet mot högutbildade invandrare måste högerregeringen använda avskräckning mot den stora delen tredje världen - flyktingar, asylsökande, ekonomiska flyktingar eller helt enkelt bara desperata människor i jakt efter en bättre framtid. Den omfattande familjeåterföreningen måste också hejdas. Staten ska fastställa regler för giftermål; kvinnan måste ha nått en viss ålder, över tjugo­fem, för att lagligt godkännas. Utländska studenter som inte lyckas skaffa sig en anställning ett halvt år efter examen kan kastas ut.

Allt större krav ställs på att släktskapet verkligen är biologiskt. Via DNA-test ska invandrade kvinnor kunna bevisa att de är biologiska mödrar till de barn som följer med dem.

Frågorna om de fysiska testen ­handläggs av ministeriet för invandring och nationell identitet. Vid en väldig ­manifestation mot den nya lagen sa skåde­spelerskan Isabel Adjani: ”Har vi blivit så galna att vi glömt bort att när främlingsfientligheten ropar på hjälp från vetenskapen, då kan vi vänta det värsta”.

Symbolgestalterna i invandrarideologin är de papperslösa. Deras antal är svårt att precisera. Uppskattningar från experter pendlar grovt mellan 200 000 och 400 000. Många av dem jobbar, ­ibland sedan ett decennium tillbaka, till låga ­löner och utan sociala rättigheter i byggbranschen, på restaurangnäringen, i textil­industri och jordbruk. När de papperslösa strejkade försommaren 2008 fick de handfast stöd från den fackliga centralorganisationen CGT men också ett indirekt bidrag från företagarvärlden, så beroende av de papperslösas arbetskraft och låga löner.

Statsvetare grupperar den franska högern i tre riktningar: den legitimistiska - kontrarevolutionära, den liberala ­orléanismen och den auktoritärt bonapartistiska. Sarkozy har förenat den traditionellt civiliserade högern till ett enda parti UMP, som han hårt kontrollerar. Han är på väg att vinna över den reaktionärt nationalistiska högern, Le Pens folk: kooptering genom anpassning högerut.

Filosofen Alain Badiou jämför i sin bok De quoi Sarkozy est - il le nom (Vad är Sarkozy beteckningen på) den franske presidenten med Vichy-tidens ledare marskalken Pétain. Båda bygger på ”rädslans strategi”, på skräcken för den andre, för invandraren, den icke-kristne och för det sociala fallet. Hotet kommer från vänstern: Pétain tog revansch på den demokratiskt valda folkfronten. Sarkozy driver korståg mot 68-generationen. Deras idéer måste ”likvideras!” säger han. Hos både kan man läsa förståelse för kolonial­ismen.

Demografen Emmanuel Todd, – Chiracs gamle medarbetare, ställer följande prognos för presidenten: ”Sarkozy det betyder respekt för de starka. Sarkozy kom till makten på grund av krisen i förorterna. Han utnyttjar den och förstärker den med kampen för en nationell identitet. Så vill han exkludera stora delar av befolkningen och göra den ansvarig för ekonomiska och sociala motsättningar. Samma sak på arbetsmarknaden; Sarkozy attackerar de allra svagaste, de lågavlönade inom transportsektorn och järnvägarna. Fortsätter han den politiken kommer vi att mötas av stora svåra sociala konflikter”.

Le Pens parti är besegrat; hans politiska budskap däremot ingår som viktiga delar i Sarkozys politik.

Olle Svenning