Misslyckade partier med populära idéer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-03

Ulrike Hermann om hur tyska politiker stryker främlingsfientligheten medhårs

Varför finns det inte några varaktigt framgångsrika högerpopulistiska partier i Tyskland? Svaret är inte enkelt, eftersom väljarpotentialen finns. I empiriska undersökningar visar det sig alltid, att mer än hälften av alla tyskar är främlingsfientligt inställda. I fjol instämde 55 procent helt eller delvis med påståendet ”det bor för många utlänningar i Tyskland”. Många blir inte ens avskräckta av extrema lösningar. Nästan 30 procent anser att ”Om det blir ont om arbetstillfällen, borde man skicka utlänningar som bor i Tyskland tillbaka till sina hemländer”. Dessa uppfattningar återfinns i en årlig undersökning, som passande nog heter Tyska förhållanden och som sedan 2002 genomförs av Bielefeld-sociologen Wilhelm Heitmeyer. Därmed borgar han varje år för succé i den konservativa tyska pressen.

Ändå har högerpopulisterna hittills aldrig långsiktigt lyckats ösa ur denna väljarpotential. Den mest spektakulära framgången stod det så kallade Schillpartiet i Hamburg för 2001; ur tomma intet uppnådde den nya partibildningen 19,4 procent av rösterna i valet till delstatsparlamentet. Det våldsamma uppsvinget för detta parti – men också dess snabba fall – är än i dag ett belysande exempel på varför högerpopulisterna i Tyskland inte nått någon framgång.

Schillpartiet levde på den nimbus som omgav dess skapare med samma namn, en tingsrättsdomare som verkat i Hamburg och som på grund av sina hårda domar var känd i hela staden som ”Domare Obarmhärtig”. Därmed kunde han ovanligt trovärdigt föra fram ett av alla högerpopulisters älsklingsteman: väljarna höll honom för särskilt kompetent att upprätta ”lag och ordning”, i synnerhet som han alltid brukade kalla Hamburg för ”brottens huvudstad”.

Som mångårig ämbetsman uppfattades Schill också som salongsfähig – och just denna aura av anständighet var till en början avgörande för framgången. Alla partier på den yttersta högern belastas ju fortfarande av den tyska historien. Så fort det uppkommer en avlägsen misstanke om att de skulle vilja återuppliva Hitlers nationalsocialism, är de för de flesta tyskar inte valbara. Högerpopulismen i Tyskland är ganska ofta högerextrem – men den får inte framstå så.

Redan efter ett år var Schill-eran i Hamburg över. Ex-domaren hade gått i koalition med kristdemokraterna och misslyckades när det kom till praktiken. Ingen av hans idéer lät sig förverkligas. Det är bara Hamburgpolisens blå uniformer som påminner om honom i dag. Tidigare var de gul-gröna.

Själv emigrerade Schill senare till Rio de Janeiro och skickade videofilmer, där han sniffar kokain. Också detta är typiskt för den tyska högerpopulismen: där samlas knäppgökar och kverulanter. Hittills saknas en övertygande ledarfigur. Så här långt finns ingen som besitter den farliga intelligensen hos en Haider, Berlusconi eller Le Pen.

Till denna kverulant-tummelplats ska läggas att i Tyskland konkurrerar redan flera högerextrema partier om högerväljarna – framför allt Deutsche Volksunion (DVU) och Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD). Just nu har visserligen de båda partierna slutit en ”Tysklandspakt”, i vilken man sinsemellan delat upp de olika delstatsparlamentsvalen. Men om denna pakt håller i längden är oklart. NPD-ledaren Udo Voigt har redan krävt ”omförhandlingar”.

Likväl kan inte enbart tillfälligheter och inkompetens förklara varför högerpopulistiska partier i Tyskland hittills nått så liten framgång. Betydligt viktigare är hur de etablerade partierna reagerat. De har ständigt bemödat sig om att går den latenta tyska främlingsfientligheten till mötes. Det mest belysande för detta är ”Asylkompromissen”, som kristdemokraterna och socialdemokraterna enades om vintern 1992. Sedan dess får flyktingar enbart stanna om de inte rest in via ett ”säkert tredje land”. Därmed avskaffades i själva verket asylrätten, trots att den är inskriven i den tyska författningen. Eftersom Tyskland ju enbart är omgivet av säkra tredje länder, kan det helt enkelt inte finnas några asylskäl. Som väntat har denna cyniska kalkyl utfallit enligt beräkningarna: 2007 sökte bara 19 164 personer asyl i Tyskland – av vilka 1,1 procent beviljades.

Särskilt kristdemokraterna har ständigt förnekat att Tyskland är ett invandrarland sedan lång tid. Samtidigt har mer än 15 miljoner invånare ”migrationsbakgrund”, som det så byråkratiskt heter på myndighetstyska. Nästan en femtedel av befolkningen har alltså minst en förälder som inte är född i Tyskland. Ändå fortsätter det att vara otänkbart att införa dubbelt medborgarskap, något den röd-gröna regeringen i början av 1999 bittert fick erfara. Det som då hände återspeglas än i dag i tysk politik på ett traumatiskt sätt.

Vi tar det från början: hösten 1998 tog de röd-gröna över makten – efter att kristdemokraterna i 16 år suttit säkert med Helmut Kohl som kansler. De röd-gröna ville uppfattas som det moderna alternativet, det som nu också skulle förankra den multikulturella verkligheten i regeringsförklaringen. I koalitionsavtalet fastslogs därför att invandrare kunde ansöka om dubbelt medborgarskap.

Mot detta ”dubbelpass” inledde kristdemokraterna en landsomfattande namninsamlingskampanj, som tog fasta på ett motiv som återfinns i många högerpopulistiska kampanjer: på ett skickligt sätt väcktes avund mot utlänningarna. I det här fallet suggererades att det dubbla medborgarskapet innebar ett oerhört privilegium. Enligt mottot: Vi tyskar har ju bara ett pass! Varför ska då främlingarna, av alla, få ha två?

Idén föddes i Hessen, där ett nytt delstatsparlament valdes i februari 1999. Kristdemokraterna vann en jordskredsseger. De blev det starkaste partiet och kunde tillsätta Roland Koch som ministerpresident. Detta fick också följer på det rikspolitiska planet. Efter bara hundra dagar hade de röd-gröna redan förlorat majoriteten i förbundsrådet – och eftersom denna delstatskammare är med och beslutar i alla viktiga frågor, var den röd-gröna förbundsregeringen de facto maktlös efter tre månader.

Sedan dess har det inte tagits några risker i den tyska utlänningspolitiken – i synnerhet efter valforskarnas mycket belysande Hessenanalys. Med sin dubbelpasskampanj mobiliserade kristdemokraterna inte bara hela sin egen väljarpotential. Också bland arbetare, arbetslösa, sådana som tidigare inte röstat, samt unga väljare fick partiet fler röster än vanligt.

Men populismen fungerar inte alltid. Det fick just Roland Koch erfara i ett annat val i Hessen. När han i januari skulle försäkra sig om en ny valseger, drev han vecka in och vecka ut frågan om den påstådda kriminaliteten bland unga invandrare och krävde hårdare straff.

Men enkel statistik försatte honom i knipa: på bästa sändningstid avslöjade ett tv-magasin att domstolarna i Hessen efter åratal av sparkampanjer var så överbelastade att handläggningen av ungdomsbrott tog mycket längre tid än i övriga landet. Därmed var Koch fullständigt misskrediterad; kristdemokraterna förlorade 12 procentenheter i Hessen. Inte ens främlingsfientliga väljare är korkade: gärna populism, men hetsen mot utlänningar måste åtminstone vara en gnutta trovärdig.Över huvud taget visar det sig i empiriska undersökningar att främlingsfientligheten i Tyskland inte är statisk. Den är nära sammanflätad med den ekonomiska utvecklingen. Så fort arbetslösheten sjunker, går också motståndet mot det främmande tillbaka. Detta är inte en odelat god nyhet. Sedan en tid går den tyska ekonomin återigen ner. Det förblir alltså en öppen fråga, om ett högerpopulistiskt parti ändå inte skulle kunna bli långsiktigt framgångsrikt i Tyskland.

Ulrike Herrmann