Han lever vidare i de hippa vänsterpoddarna
Christopher Lasch förutspådde populismen
”Människans själ under socialismen” är inte en titel av Christopher Lasch, utan Oscar Wilde. Ändå inrymmer den så på pricken vad Lasch sysslade med: ett begrepp från religionen korskopplas med den mest profana av ideologier. Skulle man koka ner hans ämne till en hisspitch vore den något i stil med just ”Människans själ under kapitalismen”. Till yrket var Lasch historiker och expert på 1800-talet, men mest känd är han som samtidsfilosof under 1980- och 90-talen. På senare år har han återupptäckts i hippa vänsterpoddar som ”Red scare”, ”Aufhebunga bunga” och ”Stormens utveckling”.
1978 förutspådde Lasch hur reklamen och entreprenörsvärlden skulle efterapa ett radikalt aktivistspråk och förebådade på så sätt Chiapellos och Boltanskis tes om den woke:a kapitalismen i ”Kapitalismens nya anda” från 2005. I ”Det narcissistiska samhället” skrev han om hur den moderna Narkissos snarare än att beskåda sin skönhet granskade sina skavanker i spegeln – en bok som borde läsas som en bibel i Instagramsamhället. Och i ”Haven in a heartless world” skrev han en nyanserad kritik av 60-talets sexuella revolution som inspirerat unga postfeminister, som Saga Cavallin. Ibland lät Lasch som en eldfängd marxist när han analyserade reklamens skadliga inverkan, men han kunde också vara kverulantiskt konservativ när han skällde på en lektor i postkolonial teori. Lasch var notoriskt svår att placera på en höger-vänster skala.
Nu återutges Laschs sista bok, postumt publicerad under titeln ”Eliternas uppror – och sveket mot demokratin”. Den utgavs första gången 1995, i segerruset efter Berlinmurens fall, under ”historiens slut”, då Labourledaren Tony Blair sade att alla blivit medelklass. Lasch berättar en helt annan, mörkare historia om samtiden. Kanske skulle man kunna likna det vid en Frankensteinberättelse. I den har allt större klyftor gjort att en elit frikopplat sig från sitt omgivande samhälle. Huvudpersonen – Viktor Frankenstein – är en lattedrickande politiker som tror på öppna gränser, har en ytlig förståelse för lokalsamhällen och betraktar lantisar som inskränkta rasister. Men Frankenstein skapar också ett monster. Precis som hos Shelley är detta monster skuggan av vetenskapsmannen själv.
Lasch gör det briljanta att vända Gassets tes upp och ned
Det som är originellt med boken är att Lasch inte bara kritiserar hur klyftan mellan rika och fattiga blir större, utan hur rikedomen skapar enklaver alltmer isolerade från övriga befolkningen. Lasch såg hur detta i sin tur blir ett hot mot demokratin, och på så sätt förebådar han Thomas Pikettys tankar om en ”andra gilded age”. Titeln på Laschs bok är tagen från José Ortega y Gassets klassiska ”Massornas uppror” från 1934 som varnade för ”de okunnigas naiva herravälde”. Lasch gör det briljanta att vända Gassets tes upp och ned: risken för de okunnigas herravälde är reell – men det är eliten, inte folket, som står för hotet. I boken sätter Lasch sitt hopp till en gammaldags populistisk motreaktion, en rörelse bortom höger och vänster.
”Eliternas uppror” är dock inte alls den ”profetiska” bok som förlaget påstår. Det är inte heller någon bok som ”förutspår Trump” som det ibland hävdas. Lika mycket som man slås av hur rätt Lasch hade om samtiden – lika fel hade han om framtiden.
Det stora misstag Lasch gjorde var att underskatta den instabilitet isolerade eliter skapar. Inte heller förstod han vem monstret var i Frankensteinberättelsen. För den monstruösa skapelse som ”vartsomhelstare” som Tony Blair och Carl Bildt skapade var knappast de själva. Bakom Blairs rygg smög Nigel Farage med ett ölkrus och ”Brexit”-vimpel. Ur Bildts huvudvärk sprang Jimmie Åkesson i full vikingarock-mundering.
Lika snabbt som de nya populistiska rörelserna mobiliserar runt en twitterkampanj kan de upplösas
Egentligen är det märkligt att dialektikern Lasch inte kunde se detta: politiker av Blairs och Bildts typ hade under årtionden talat om att det råder stenhård konkurrens på arbetsmarknaden och att det gäller att rusta sig, annars skulle man hamna i ”utanförskap”. Farage och Åkesson hade samma budskap, med en xenofobisk twist: visst råder det stenhård konkurrens, med det är inte du utan invandrarna som är verkligt ”utanför”. Det oskrivna slutet på Laschs berättelse är att Blair och Bildt likt Viktor Frankenstein irrar runt på Nordpolen i jakt på det monster de själva skapat.
Lika rätt och fel hade Lasch om populismen. I nyutkomna ”The populist moment” konstaterar Arthur Borriello och Anton Jäger att 2010-talet markerar slutet på det postpolitiska tillståndet efter murens fall. Men snarare än en politik bortom höger och vänster handlar det om extremhögerns återkomst samt vänsterpopulism. Rörelser bortom höger och vänster – som italienska femstjärnerörelsen – dog tidigt sotdöden.
Inte heller handlar populismens årtionde om någon återgång till det tålmodiga folkrörelsearbete som Lasch föreställde sig. Lika snabbt som de nya populistiska rörelserna mobiliserar runt en twitterkampanj kan de upplösas. Ett år efter att moderata Keir Starmer tog över Labour efter populisten Jeremy Corbyn hade partiet förlorat en femtedel av sina medlemmar. Likt den individcentrerade fotbollen följer man inte en klubb längre – utan en spelare. Borriello och Jäger liknar den moderna populismen vid ”kroppar utan organ”: muskulösa men utan intern metabolism, lika rasande ena stunden som håglösa nästa. Det populistiska ögonblicket kom alltså, precis som Lasch förutspådde – men i en tid av hyperpolitik och digitala partier.
Det känns märkligt att kritisera Lasch – sin tids främsta dysforiker – för att vara optimistisk. Men sådan är den ”själens dunkla natt” som vi har hamnat i. ”Eliternas uppror” tillhör knappast det främsta Lasch har skrivit. Ändå är den läsvärd för sin djupare – själsliga – förståelse av kapitalismen – som så ofta saknas hos den samtida vänstern. Som när Lasch skriver att en demokratisk populistisk rörelse värd namnet borde rikta in sig mindre på att oskadliggöra marknadens effekter. Snarare ”begränsa den sfär av tillvaron där pengar spelar roll”. Då gnistrar ett litet bloss uppe på natthimlen ovanför Nordpolen där monstret och hans skapare irrar omkring.
