Trivas är det sista jag vill när jag ser konst
Anna Odell och Lars Norén vågade bygga på förtvivlan för att få oss att se
”Minns du mig?” frågar Anna Odell en av sjuksköterskorna hon ringer upp från den avdelning hon var inlagd på för 27 år sedan. ”Men Anna!! Heeeej” svarar en varm och rökig röst som tillhör Margareta i Odells senaste film ”Rekonstruktion – Psyket”, som visades på Cecilia Hillström Gallery och Uppsala konstmuseum under våren.
Frågan får mig att tänka på de gånger jag promenerade med min pappa, som jobbat inom psykiatrin i 30 år, och det då och då kom fram någon och frågade just ”Minns du mig?”
Som i: minns du hur eländig jag var, men se mig nu, ute i solen, hand i hand, med min flickvän.
Det är nu 15 år sedan vi åt middag medan Rapport stod på och inslagen från Anna Odells genombrottsverk ”Okänd kvinna” visades. Min pappa berättade om konstnären som iscensatte ett självmordsförsök och genom en dold kamera filmade när hon blivit bältesinlagd. Det låg en upprördhet i luften, verket hade diskuterats på avdelningen och i personalrummet. Patientsäkerheten som äventyrades, resurserna som slösades.
Psykiatrin var en sluten plats, min pappa sa ”hej då” på kvällen och ”god natt” på morgonen och däremellan pågick nätter av arbete. Människor ”åkte in”, ”blev inlagda”, ”ligger inne”, ”borde åka in”. Det var något med språket, en människa gick från lodrät, aktiv, till att läggas in, vågrät, passiv.
Otaliga gånger hade jag dinglat med benen från fåtöljerna i allrummet på äldreboendet där min mamma jobbade, i väntan på att hon skulle bli klar. Men fram tills denna dag har jag fortfarande aldrig sett min pappa i arbetskläder. Så när scener från ”Okänd kvinna” sipprade ut i offentligheten var det som om den dolda kameran opererade som ett litet kikhål in till den slutna avdelningen, representativt eller inte.
Å ena sidan den fyrkantiga, låsta institutionen, å andra sidan konstnären som undersökte sina egna erfarenheter inom psykiatrin och öppnade dörren på glänt för allmänheten. Samtidigt den mediala och publika sensationen för människor vars kroppar tvångsmässigt tagits in bakom stängda dörrar.
Under våren åker jag till Teater Kloden i Oslo för att se pjäsen ”Retorisk selvforsvar” som författaren (och för transparensens skull: min vän) Sarah Smith Ogunbona skrivit. Den utspelar sig mellan en sjukskriven kontorskvinna och hennes tillträdande vikarie och bygger på de mejl som den sjukskrivna kvinnan, milt sagt, terroriserar vikarien med. Efter en av föreställningarna äger ett samtal rum mellan en näringslivscoach (någon får gärna förklara för mig vad denna yrkesroll innebär) och journalisten Nina Kraft, från den norska tidningen Samtiden.
Är vi för bedövade i utställningsrummen? Sitter vi för säkert i teaterstolen?
”Gökboet!”, utbrister näringslivscoachen och förklarar att pjäsen mer liknar ett dårhus än en arbetsplats. I slutet av intervjun sammanfattar han pjäsen med att det är en elitistisk blick på arbetarklassen. En drastisk sammanfattning som utgår från en känsla av förnedring. Konstnären har trätt in på skyddad mark och avslöjat – som vore hon en grävande journalist – hur det egentligen ser ut på ett kontor. Men vad som snarare avslöjas är rädslan för konstnären, som skapar nya subjekt som människor kan identifiera sig med, och som potentiellt kan gestalta andra verkligheter än de som redan finns representerade. Då måste man undergräva konstnärens verk, ifrågasätta sanningshalten, huruvida det stämmer överens med en näringslivscoachs idé av att jobba på kontor. För varför tar man annars dit honom?
Det får mig att tänka på överläkaren, och dåvarande chefen för psykakuten vid S:t Görans Sjukhus, David Eberhards reaktion på ”Okänd kvinna”. I en videoinspelad DN-intervju från 2009 befinner han sig på vårutställningen på Konstfack. På frågan om vad han tycker om verket, rycker han på axlarna och säger sedan: ”Vad ska jag säga? Jag tycker (skakar på huvudet) ... Jag tycker inte det säger någonting om psykiatrin. Det finns ingenting i det här konstverket som rättfärdigar det hon gjorde.”
Även han signalerade en rädsla inför att konstnärens subjektivitet hade kraft att övertrumfa idén om den skyddade institutionen. Häri ligger konfliktytan. Få i landet bryr sig om konst, om vi ska vara ärliga. Men många i landet bryr sig – åtminstone låtsas bry sig – om vart skattepengarna går och vad de skattefinansierade institutionerna gör. När konstnären skapar konst inifrån institutionen – i dubbel bemärkelse; dels som elev på Konstfack, dels med psykiatrin som scen – så tvingas ansvariga att försvara sig och, inte minst, dementera.
Senare under våren ser jag SVT-serien ”Smärtpunkten”, baserad på Elisabeth Åsbrinks bok om Lars Noréns pjäs ”Sju tre” som sattes upp av Riksteatern. Det är svårt att säga något om pjäsen eftersom bara ett fåtal hade möjlighet att se den och eftersom manuset inte är tillgängligt. Men kanske är det mer intressant att försöka förstå recensionerna och debatterna som uppstod efter. I en recension för Expressen från 1999, skriver kritikern Per Svensson: ”Om det inte finns något avstånd mellan roll och aktör, vad är det då vi bevittnar, vad är det då vi applåderar?” Det han verkar syfta på är alltså om de nazistiska fångarna, som spelar två av tre roller i pjäsen, spelar en fiktiv roll eller träder in på scen som sig själva.
I debatten efterfrågas desperat ett avstånd mellan fiktion och verklighet. Samma år skriver teaterkritikern Leif Zern i DN om ”Sju tre” att det som ”väcker olust är denna blandning av peepshow, kittlande åsikter och fetischering av verkligheten som jag anar är vår framtid och som teatern i sin modlöshet kommer att härma för att åstadkomma”.
Jag tänker på det nu, 25 år efter ”Sju tre”, och 15 år efter ”Okänd kvinna”. Fetisheringen av verkligheten, teatern och konstens försök till att åstadkomma en debatt. För jag känner inte igen den bilden i den tid vi lever i nu. Tvärtom. I en recension av Konstfacks vårutställning i år skriver Bo Madestrand i DN att ”Om man kunde tänka sig ett soundtrack till utställningen så skulle det snarare vara ’Mormor’ med mysjazzgruppen Dina Ögon än Sly Stones rebelliska ’There’s a riot goin’ on’. Men när den initiala chocken väl lagt sig inser jag att jag trivs ganska bra i studenternas självupptagna sällskap.”
Är vi för bedövade i utställningsrummen? Sitter vi för säkert i teaterstolen? Nu i efterhand bör vi tacka de konstnärer som fick oss (er) att börja prata om psykiatrin, om tvångsbältningar. Eller de som, för första gången, kanske på en teaterscen, förstod det verkliga våldet som finns inom nazismen, genom att möta det på scen. För att samtidskonsten ska kunna skapa ett rum varifrån en konfliktyta i vår tid börjar göra sig synlig krävs alltså de initialt starka, förtvivlade känslorna.
För ”trivas” och lyssna på Dina ögon kan man göra på andra ställen, tänker jag. Trivas är kanske det sista jag vill av en utställning, än mindre på en teaterscen. Snarare än att gå in i samtidens angelägenheter som verkligheten åberopar, vänds ryggen till. Det skulle jag säga kännetecknar den samtida kulturen.
