30 utmärkta böcker för läsning utan stödhjul
Utkastet till läslistor till skolan bådar gott
På min praktiska gymnasieskola i Skövde minns jag en enda bok som ”obligatorisk läsning” i svenskan. Det var Jan Guillous ”Ondskan” som låg i högar – drivor – i skåpen. Inget fel på den, men när jag senare i livet fick höra om gymnasieelever i Stockholm som tvingats traggla sig igenom Strindberg på gymnasiet kändes det som om universum klövs i två strängar.
Det är därför glädjande att Skolverket och Kulturrådet på uppdrag av regeringen tagit fram ett utkast till läslistor till stöd för förskolelärare och lärare i undervisningen. Tanken är att läsningen ska bli mera sammanhållen – klassgapet minska. Listan är liten, omfattar inte mer än 30 titlar, och har ingen systematik. På gymnasiet ställs Hjalmar Söderbergs mega-kanoniserade ”Doktor Glas” bredvid Édouard Louis stridsskrift ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. På listan för högstadiet samsas William Goldings klassiker ”Flugornas herre” om utrymmet med Nora Khalils förortsskildring ”Yani”.
Alla elever som läser dessa böcker kommer känna fartvinden från det enkla men knivskarpa språket
Trots detta signalerar läslistorna funktionell litterär kvalitet. Att de tagits fram av fotfolket, pedagogerna, är uppenbart – detta är böcker som kidsen går i gång på. Men också att den silats noggrant av en expertkommitté. Själv har jag läst samtliga 30 böcker och alla är enastående på sitt eget sätt. I den eldfängda diskussionen om regeringens tillsättning av kanonkommittén glömmer vi att läslistor faktiskt kan se ut så här: som utmärkta verktyg för att få böcker som unga gillar att komma i nyutgåvor.
Insmugglat i medföljande rapport finns ett avsnitt om att utgivningen av lättläst ökat drastiskt de senaste åren. Det är såklart bra för många, men rapporten antyder ett ökat problem med att lärare sätter omskrivna klassiker i händerna på eleverna – där den litterära kvaliteten smugit ut genom det förenklade språket. Läslistorna kan därför betraktas som en slags litteraturens motsvarighet till ”cykla utan stödhjul”, på plan mark och i säker terräng. Alla elever som läser dessa böcker kommer känna fartvinden från det enkla men knivskarpa språket.
Själv önskar jag att lärarna på min tid hade haft dessa listor. För mina vänner på finare gymnasieskolor var ”Röda rummet”, om det korrupta svenska klassamhället under 1800-talet sett ur tjänstemannens perspektiv, alldeles för komplicerad – de hade haft betydligt mera utbyte av ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. Själv hade jag nog – om Guillou ursäktar – upptäckt litteraturen tidigare om jag läst ”Doktor Glas” i stället för ”Ondskan”.
