Lars Trägårdhs ideal för kanon är från 1923
Regeringsdubbad akademiker bjuder på ett fåfängans fyrverkeri i ny podd
Allt sedan Tidöavtalet presenterades har idén om en kulturkanon diskuterats intensivt i den svenska offentligheten. Det har framförts goda argument både för (färre) och emot (fler) förslaget, men allra mest har det handlat om skyttegravskrig och sedvanlig spärreld. Förutsägbarheten gör att man med fog kan fråga sig om det alls finns anledning att säga något mer i saken innan en färdig kulturkanon faktiskt föreligger.
Lars Trägårdh, historikern som av regeringen utsetts att leda kanonarbetet, tycker uppenbarligen det. Han har slagit sig ihop med den samtidstypiske mångsysslaren Navid Modiri och skaffat podd. ”Kulturkanonaden” presenteras som en fri, uppstudsig och utforskande pendang till det pågående kommittéarbete. Kanske finns här några ledtrådar till den kanon som komma skall?
Tonen i det första avsnittet där Modiri och Trägårdh medverkar kännetecknas av två snubbar som tuppar sig, men ändå tycker om varandra; och framför allt sig själva. Föga förvånande inleds samtalet med konstaterandet att kanonprojektet gör ”folk så jävla upprörda”. Att iklä sig rollen som ifrågasatt, allra helst kancellerad, är som bekant det simplaste sättet att göra sig relevant i en dagsdebatt lika konfliktfylld som tunnhudad.
Att en regeringsdubbad akademiker betonar sitt utanförskap är förstås ironiskt, men också en intressant ingång till Trägårdhs i sammanhanget något förvånande sätt att se på både kultur och sitt kanonuppdrag.
Han fastslår att uttryck som konst, musik och litteratur intresserar honom föga. Störst respekt har han för kulturutövare som själva förmår finansiera sin verksamhet. Den senare idén tilltalar säkert delar av borgerligheten, men Trägårdh finner det också illavarslande att högern på sistone har börjat betrakta staten som ett instrument att använda i kulturkrigssyften.
Har historikerskråets egen Björn Ranelid inte begripit vilken uppgift han har värvats för att utföra? Eller är det just den insikten som fött behovet av egen podd där han kan distansera sig från regeringens kommittédirektiv?
Klart står åtminstone att Trägårdh tycker mycket om socialdemokraten Värner Rydéns utpräglat nationalistiska och demokratifostrande bok ”Medborgarkunskap” (första gången utgiven 1923) och allra helst vill att kanonarbetet ska mynna ut i något liknande för vår tid. Vidare finner Trägårdh det inspirerande och befriande med ”invandrarintellektuella”, vilket är en omskrivning för yngre politiker och debattörer med utländsk bakgrund vars åsikter ligger nära hans egna.
I avsnitt två blir det bättre beställt med substans och stringens, vilket beror på att statsvetaren Johan Wennström där får tala till punkt om det svenska skolväsendet och dess reformer. När han sätter frågetecken för litteratursynen i Trägårdhs (och kollegan Henrik Berggrens) uppslagsrika bok om svensk statsindividualism, ”Är svensken människa?” blir Trägårdh en smula tvär.
Vad för slags kanon som kommer ut av allt detta låter jag vara osagt. Att Trägårdhs poddande i ”Kulturkanonaden” är ett fåfängans fyrverkeri råder det dock inga tvivel om.
