Här är de besvikna på alla politiska partier
De stannar kvar dygnet runt – medan EU-valarbetarna går hem till sitt
Det är pollen i Stockholm. Träden som nyss knappt knoppade är utslagna och försommaren vräker sig över staden. Mellan byggnaderna studsar vassa megafonröster och trumljud, jag vet att det är dit jag ska gå.
Utanför Pressbyrån står ett par valarbetare och pratar med varandra med flygbladen ledigt i händerna. Ingen stannar för att prata med dem och de stannar ingen. EU-valet är bara några veckor bort, men på Stockholms universitet är det inte valet som väckt studenternas engagemang.
Folkmordet är en fråga som berör alla, säger Emma Bastås som är en av lägrets talespersoner, och därför är alla också välkomna.
När jag besöker tältlägret första gången, det har rests på gräsmattan utanför administrationens byggnad, är nästan ingen där. I stället står camparna på en annan del av campus, efter ett möte med universitetets rektor Astrid Söderbergh Widding. Kraven från lägret är tydliga. Studenterna och akademikerna vill att universitetet ska avsluta sina samarbeten med israeliska universitet, precis som universitetet gjorde med ryska universitet efter invasionen av Ukraina. Men universitetet hörsammar inte kraven.
Beslutet överraskar inte de som följt debatten, men studenterna i lägret är ändå besvikna. De har samlats utanför byggnaden där mötet har hållits och en tjej återberättar i megafonen vad som sagts. Demonstrationen buar åt de dåliga beskeden och bredvid mig torkar en tjej sina tårar.
På Instagram har jag följt lägrets utveckling. Över asfalten har studenterna målat slagord om att befria Palestina, de lägger upp tider för föreläsningar och tider för walk-outs. Människorna som slagit upp tält i lägret kommer från olika håll och är inte politiskt bundna till någon annan fråga än just denna. De flesta som bor i lägret är studenter och akademiker knutna till universitetet, men det är inget krav för att få delta. Folkmordet är en fråga som berör alla, säger Emma Bastås som är en av lägrets talespersoner, och därför är alla också välkomna.
Jag besöker lägret ett par dagar senare och pratar med Emma om mötet med rektorn. Studenterna har döpt platsen för lägret till Fria Palestinas plats. Klockan har slagit lunch och det är mycket uppsluppen rörelse i lägret. Det var inget lyckat möte häromdagen med administrationen och det framstod mest som ett alibi-möte, så att universitetet skulle kunna säga att de har gjort det, tycker Emma.
Hon är 24 år gammal och kommer precis från en tenta. Emma blev engagerad i klimatfrågan och är aktiv i Extinction Rebellion, ett engagemang som kommer ur en kärlek till allt levande, säger hon. Engagemanget för Palestina kallar hon en mognadsprocess, att hon insett att alla de här frågorna hör samman.
– Det går liksom inte att lösa klimatkrisen utan att hantera fascismen, imperialismen och rasismen som finns.
Många i lägret är besvikna på alla politiska partier och tycker det är en distraktion att prata om partipolitik
Men hon vill inte prata om sig själv, säger hon, eftersom allt fokus ska vara på Gaza. Det är en av reglerna för lägret, som också delats på Instagram. Runt om i gräset äter människor sin lunch, leker med varandra eller vilar. Mellan träden hänger banderoller med slagord och skyltar som uppmuntrar förbipasserande att stanna och prata. I ett partytält står en whiteboard med uppgifter att göra och lådor fyllda med proviant och sopsortering.
Organiseringen imponerar och låter självklar när jag frågar om den. Jag slås av hur aparta valarbetarna vid tunnelbanan känns i jämförelse.
Glansiga flygblad med kandidater som bara flyter ovanpå, medan jag här i skuggan under ett träd står omgiven av människor som kämpar för att förändra miljön de tillhör och verkar i.
– Universitetet gillar att argumentera för att institutioner inte ska ta politisk ställning och vara fria från påtryckningar och värna akademisk frihet. Men argumenten håller inte. Det är ju en riktig käftsmäll för de kritiska röster som finns på israeliska universitet, som aktivt tystas, säger Emma Bastås till mig.
Särskilt skamlig är argumentationen om akademisk frihet gentemot de palestinska lärosätena, menar hon:
– Det finns ingen akademisk frihet för palestinier som fått alla sina lärosäten utplånade och som den israeliska militären aktivt riktar in sig på. Det är del av deras folkmordsprojekt. Astrid [Söderbergh Widding] verkar mer intresserad av att vara det rådande politiska styret till lags än att stå upp för akademisk frihet och mänskliga rättigheter.
Om ledningen agerat annorlunda med annat politiskt styre vill inte Emma resonera kring. Många i lägret är besvikna på alla politiska partier och tycker det är en distraktion att prata om partipolitik.
Valarbetarna har inte en chans, helt enkelt.
Protesterna på universiteten i Stockholm är inspirerade kanske framför allt av de amerikanska universitetsprotesterna som har visat vad som är möjligt. Även studentprotesterna från 1968 är något att se tillbaka på i Europa, med den svenska ockupationen av kårhuset i Stockholm. Majrevolten i Paris i slutet på 1960-talet startade vid universiteten men växte till något större än ett studentuppror.
Att lära av historien och att lära av varandra är viktigt, tycker doktoranden Tesfaye Woubshet Ayele som från början varit engagerad i tältlägret vid Stockholms universitet. I sju månader har han också varit en del av dialogen med universitetet, angående en akademisk bojkott. Bland andra historiska antikrigsprotester som Tesfaye jämför Palestinarörelsen med finns protesterna mot Vietnamkriget. Även om de ännu inte är lika i storlek hoppas han att det kommer ändras.
Men, säger han, vi lever inte 1968. Det finns utmaningar i att få ut sitt budskap, eftersom vi inte är lika vana vid politiska aktioner längre.
– Det är vårt jobb att återuppliva andan och vi lär oss under tiden vi gör det, säger Tesfaye som doktorerar i engelsk litteratur med inriktning på anglofon afrikansk litteratur. Specifikt tittar han på hur utbildning under kolonialismen framställs och han säger att han ser många likheter med Palestinafrågan i dag.
– Att vara del i de här protesterna hör ihop med mina litteraturstudier. Det här är också antikolonialt arbete.
Att universitetet förklarar bojkotten av Ryssland med att det var ett exceptionellt fall funkar inte, tycker Tesfaye.
– Palestina är unikt i världen eftersom det fortfarande är en bosättarkolonial stat, en öppet bosättarkolonial stat. Liknande situationer har avvecklats för flera decennier sedan, till exempel på den afrikanska kontinenten. Vilket mer exceptionellt exempel behöver du på tydlig kränkning av ett lands suveränitet, upprepade invasioner och, naturligtvis, nu med det folkmordsliknande angreppet?
En väktare står lite längre bort i solen, uttråkad, och många passerar lägret utan att stanna, upptagna i sina egna samtal. Men att inte lägga märket till protesterna går inte.
Palestina är inpräntat på universitetet, vad universitetet än tycker om det. När Tesfaye visar mig sitt tält säger jag att jag inte gillar att sova ute och frågar om det är svårt. Han ler.
– Det är lite svårt. Men vi befinner oss också i en kamp.
Det är i alla fall perfekt väder för att campa, anmärker jag och Tesfaye skrattar.
– Ja, Gud ler mot oss!
Någon skriker plötsligt i en megafon. Det är strax samling och dags för ännu en marsch runt universitetet. När jag går tillbaka till tunnelbanan ser jag inga valarbetare. De har väl tröttnat och gått hem för dagen.
