Kulturskribenterna låter som makteliten
Så begränsas vår tro på att förändring är möjlig
På universitetsområdet i Lund står ett femtiotal tält. Studenterna har just slagit sig ner här men har redan hunnit ordna en matstation och ett bönetält. Här finns ett bibliotek som döpts efter den palestinska författaren Ghassan Kanafani och mellan träden hänger en bioduk.
Studenterna som har ockuperat universitetsområdet kräver bland annat att universitetet ska avbryta allt akademiskt och ekonomiskt samarbete med Israel.
För Aftonbladets Somar Al Naher är kravet obegripligt. Studenterna borde kräva andra saker, skriver hon, eftersom det riskerar att drabba kritiska israeliska forskare. För Expressens Victor Malm är studentprotesterna i stället så oviktiga att han måste skriva en text om hur oviktiga de är. ”Ett särintresse”, kommenterar han de historiska protesterna som engagerat studenter över hela landet.
Likt många andra i offentligheten uppehåller sig skribenterna hellre vid att recensera olika rörelsers metoder, än att förhålla sig till den verklighet rörelserna kritiserar. Al Naher och Malm får medhåll av Sydsvenskans Farshid Jalalvand, som går steget längre och förespråkar en meritokratisk syn på vem som ska få delta i en demokrati, där hotet verkar uppstå varhelst folket talar. ”Om det är gatans lag – i dag protester mot Israel, i morgon något annat – i stället för individers meriter som får avgöra vem som får tala, och vad som får sägas inom ordnade former, är den fria tanken inte längre fri”, skriver han.
Det är symptomatiskt att denna offentliga kritik av sociala rörelser kommer samtidigt som samhället börjat gå i en allt mer auktoritär riktning.
I sin bok ”The hard road to renewal” skriver teoretikern Stuart Hall om hur auktoritära system kan slå rot i demokratier.
Först måste ett skifte ske i det politiska narrativet, där samhället börjar beskrivas som en kaosartad plats. Stuart Hall kallar det populistisk moralism – när politiker börjar ställa gott mot ont, civiliserat mot ociviliserat. ”Den populistiska delen av den politiska strategin går ut på att förflyttningen mot nya former av social auktoritet och reglering ’ovanifrån’ måste befästas genom rädslor och oro ’underifrån’”, skriver Stuart Hall. Med andra ord: folket behöver kontrolleras, eftersom folket till sin natur är farligt. Detta är den auktoritära delen av den politiska visionen: samhället måste toppstyras för att inte spåra ur fullständigt. Auktoriteten kräver underordning – att människor ger upp, eller tvingas ge upp, sitt demokratiska inflytande i utbyte mot en idé om att de blir skyddade mot en diffus fiende.
Att Ulf Kristersson för fram den här sortens auktoritära populism är förståeligt – det är förenligt med hans politiska vision. De som avbryter hans pågående projekt avfärdas snabbt som ”gatans parlament” – representanter för den ociviliserade världen. Det är ett tacksamt sätt att tysta sina egna kritiker.
Det som är anmärkningsvärt är att delar av den svenska offentligheten nu börjat springa samma ärenden, genom att stämpla protester mot det rådande systemet som illegitima. Ibland genom att faderligt påpeka att det finns bättre sätt att påverka – som när Alex Schulman nyligen läxade upp Greta Thunberg om hennes aktivism: ”När jag ser henne blockera ännu en väg tänker jag: Det är inte där du ska vara! Du ska inte sitta framför motorhuvar, du ska stå inför parlamenten”.
Andra gånger genom att som Jalalvand helt enkelt skriva som om han fått ett beställningsjobb från statsministerns pressavdelning. ”Gatans lag”, varnar Jalalvand, och konstaterar sedan att man helst inte bör protestera överhuvudtaget – ”högskolor är inte arenor för utrikespolitik”.
Den marxistiska sociologen Nikos Poulantzas reflekterar i sin bok ”State, power, socialism” från 1978 över vad som hade kunnat vara den svenska staten i dag: ”En ny form av stat håller på att växa fram”, skriver han, som består av ”intensifierad statlig kontroll över varje sfär av samhällsekonomiskt liv i kombination med en radikal nedskärning i institutionerna för politisk demokrati och drakoniska och omfattande inskränkningar av så kallade ”formella” friheter”.
Samtidigt som regeringen just nu håller på att nedmontera de institutioner som historiskt gett folket deras demokratiska inflytande – folkbildningen, fackförbunden – börjar samtidigt andra former av motstånd misstänkliggöras.
Detta är den auktoritära politikens paradox; ju mindre inflytande folket har över sina liv, desto svårare blir det att protestera mot samma utveckling. Den rådande politiken begränsar inte bara vår rörelsefrihet genom övervakning, eller våra bildningsmöjligheter genom att avveckla studieförbunden. Den begränsar också vår tro på att förändring överhuvudtaget är möjlig.
Och ändå, trots detta, sällar sig allt fler i landet till den rörelse som expanderar förändringens horisonter. På universitetsområdena föds i detta nu nya idéer om vad som är samhälleligt möjligt.
Alltmedan stagnationen fortgår på kultursidorna – där krönikörerna sjunger elitens lov.
I alla tider finns de, de som önskar sig stiltje i stället för förändring, som vill bibehålla saker precis som de är och sedan har mage att hävda att de ägnar sig åt någon sorts försvar för intellektet. Sanningen är snarare att de trivs i den rådande ordningens krympande premisser.
Om makten bara tillät oss att tänka tre tankar hade de tagit patent på samtliga. Enligt deras andefattiga syn på demokrati är det alltid någon annan som ska tala, på ett annat sätt, i ett annat rum och med andra politiska krav. Det är nästan som om de önskar sig en politik av fåtalet, för fåtalet. För kampen i parlamenten, säger Schulman. Nej, låt hellre professorer sköta de politiska diskussionerna, menar Malm, Al Naher och Jalalvand. Folket är ju för dumma! Folket förstår inget alls!
