Jag gick till Coop och grät i lysrörsskenet
Att ta antidepressiva betraktas som kapitulation – men är egentligen motsatsen
Jag stretade emot första gångerna läkare erbjöd mig antidepressiva. Jag tror de flesta av oss gör det? För det känns som en så tydlig gräns. Kliver man över den, har man kapitulerat. Gett bort kontrollen. Inte främst över yttre händelser, utan de inre. Känslorna. Tankarna. Det som upplevs vara ens kärna, själen om man så vill. Man erkänner sig vara för svag för att bära sitt eget liv. Och vi avskyr ju de som inte kan bära sina egna liv.
Jag tackade nej och kände mig stolt över det.
Men till slut funkade det inte längre. När min bebis var tre månader kunde jag inte längre äta, sova, tänka. Jag gick till Coop bara för att gråta i lysrörssken och sen gå hem igen. Det var inte bara den nya mammarollen med dess ökade känslighet, skräcken för att något skulle hända mitt barn. Det var också alla begravda känslor som plötsligt flöt upp till ytan, närmare tre decennier av förträngd skit levererat i en enda smocka. På nätterna baxnade jag under våg efter våg av panikångest.
Nej, så här får en mamma inte hålla på. Så nästa gång jag träffade en läkare, klockan var två på natten och skräcken höll mig hårt runt halsen, sa jag ja till allt. Sertralin. Lergigan. Theralen. Oxascand. Om han föreslagit ett slag i skallen hade jag tackat ja till det med. Just oxascand, alltså benzo, verkade han extra nöjd med. ”Har du testat?” Jag skakade på huvudet. Han log. ”Du kommer att älska det”.
Förlåt men. Är det inte vidrigt att vi som modernt samhälle skapat ett såpass omänskligt klimat? Att må dåligt och behöva hjälp ingår i livet.
I ”Sertralin” skriver Jessica Haas Forsling om en annan livskris. Hennes mamma får obotlig cancer, samtidigt som författaren genomlider ett missfall och får veta att hon löper hög risk att själv insjukna. Parallellt med detta pågår studier, jobb och familjeliv med småbarn och graviditetslängtan. Det blir för mycket och efter initial (stolt) vägran kapitulerar hon och börjat äta sertralin.
Medicineringen försätter Jessica i ett tillstånd av gränslös skam. ”Det var inte så här vuxna skulle klara av motgångar” tänker hon. En inställning grundad i barndomens 80-tal, där psykisk ohälsa ännu var tabu. Idag kan vi konstatera att synen förändrats - samtalet om ångest och depressioner sker öppet och antidepp har blivit normalt. I fjol skrevs tabletter ut till 11 % av befolkningen. Stress är en vanlig utlösare av ohälsa, inte minst hos småbarnsmammor och kvinnor som vårdar äldre och/eller sjuka släktingar.
Men istället för att prata systemförändring fortsätter vi lägga hela ansvaret hos individen. Jessica skriver att sertralinet skapar en avgrundsdjup distans mellan henne och omvärlden, jämför medicineringen vid skåpsupande och känner sig oduglig som människa. Detta, kombinerat med bekantas empatilösa kommentarer, tvingar henne till social isolering.
Förlåt men. Är det inte vidrigt att vi som modernt samhälle skapat ett såpass omänskligt klimat? Att må dåligt och behöva hjälp ingår i livet. Ändå lär vi oss att förakta och skämmas över alla former av svaghet - inte minst när det är vi själva som faller.
Författaren beskriver sitt bruk av antidepp som en kapitulation. Men när jag följer händelseförloppet utifrån, syns resignationen snarare i scener som denna: Jessica ligger i sängen. Hon vet att hon måste resa sig och städa, men kan inte. I stället rullar hon ner på golvet, blir liggande och stirrar in under sängen. Damm. Strumpor och leksaker. ”Jag såg dem verkligen, (…) men de berättade ingenting för mig, bara att de existerade.”
Det är förfrämligandet av sitt eget liv. Av världen. Existens utan agens. Det är Sylvia Plath under glaskupan. Och det är jag, som brukade sitta oduschad i soffan sent på eftermiddagen och stirra på dammkornen i luften. Barn och sambo som brakade in genom ytterdörren, skammen när de frågade ”och vad har du gjort i dag?”.
Att börja ta piller känns för många som ytterligare ett steg i den kapitulationen. Men är väl snarare dess motsats. För när författaren tar sertralin får hon livet tillbaka. Visst önskar vi att lösningen såg annorlunda ut, men nu är det som det är. Huvudsaken är att hon, liksom jag, kan fungera som människor igen. Det borde verkligen inte finnas någon skam i det.
Café Bambino: Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med
Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med