Hon kallas antisemit men vägrar böja sig
Francesca Albaneses försvar av palestiniers rättigheter väcker ilska – och beundran
Man kunde tro att det i den internationella politiska offentligheten för närvarande finns en enda kvinna och hon är en förlorare: Kamala Harris, ej president i USA.
Men det finns en annan också, som bryter igenom bruset. Hon heter Francesca Albanese, jurist, folkrättsspecialist och FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska områdena. I klipp efter klipp syns och hörs hon där kriget mot Gazas befolkning diskuteras – markerade glasögon, gråsprängt hår, mörkröda läppar och ett enda budskap: palestinierna är människor och ett folk, som borde ha samma skydd och rättigheter som andra folk.
Hon är kontroversiell. När det kom fram att hon för tio år sen hävdade att USA:s folkvalda bugar sig för en ”judisk lobby” – en formulering som klart påminner om antisemitiska konspirationsteorier – stämplades hon av många som osaklig och olämplig för sitt uppdrag. Samtidigt är det sant att pro-israeliska lobbyorganisationer lägger enorma summor på att övertyga amerikanska politiker att ge landet carte blanche för sin krigshets mot palestinier; ett faktum som också diskuteras i USA – och i Israel.
Albanese har dessutom beskrivit Hamas terrorhandlingar den 7 oktober förra året som ett svar på Israels grymma ockupation – och inte som en pogrom, alltså en attack på judar för att de är judar. De allra flesta inser nog att Hamas krigföring är ett svar på ockupationen, även om ideologin – genomsyrad som den är av antisemitiska föreställningar – och terrorismen riktad mot den israeliska civilbefolkningen är aktiva val som rörelsen måste hållas fullt ut ansvariga för.
Israel har förklarat henne persona non grata, i USA har Biden-administrationen sagt att hon är olämplig
Kritiken mot Albanese för dessa två uttalanden har varit skoningslös, i Sverige och i resten av världen. Vänstertidningen ETC menade att hon borde avgå, eftersom det krävs ”klinisk oklanderlighet” från den särskilda rapportören, allt annat skadar palestinierna.
Israel har förklarat henne persona non grata, i USA har Biden-administrationen sagt att hon är olämplig redan av det skälet att hon anklagat Israel för folkmord.
Men Albanese har inte vikit ner sig. Hon har, gång på gång, förklarat att hon inte är antisemit, och inte uttalar sig om något förutom just de folkrättsliga aspekterna av den krigföring som Israel bedriver mot de ockuperade områdena. Och ju mer uppenbart fasansfullt och rättsvidrigt kriget framstår, desto svårare blir det att vifta bort henne. På senare tid har hon fått kraftfullt stöd av flera judiska organisationer; tidigare har folkrättsexperter, människorättsgrupper och hennes tre manliga företrädare på rapportörsposten protesterat mot den smutskastningskampanj de anser att Albanese utsätts för.
Och det är något med skärpan i hennes röst, klarheten i hennes argument, den uppriktiga men återhållsamma upprördheten när hon kräver att världen ska se palestinier som människor som gör att Albanese sticker ut, respekteras, beundras.
Ta presskonferensen hon höll i Kanada i slutet av oktober. En journalist ställde Frågan, den som så ofta ställs till Israels kritiker och som rymmer en vag anklagelse om antisemitism: anser du att Israel har rätt att existera?
Albanese svarade blixtsnabbt: Israel existerar ju! Israel är en fullvärdig medlem i Förenta Nationerna, skyddat av det internationella samfundet. Förresten, la hon till, så finns inte i internationell rätt något sådant som en stats ”rätt att existera” – om Italien och Frankrike vill gå samman imorgon och bilda Itafrankrike så har de all rätt att göra det. Det den internationella rätten garanterar är ett folks rätt att existera. Rättfärdigar staten Israels existens utrotandet av ett annat folk? I helvete heller!
Den sortens rättframhet och ärlig indignation går hem. Polerade vagheter från smilfinkar som Kamala Harris gör det inte – en läxa våra egna folkvalda borde lära sig.