Slut på argument till försvar för folkmordet
Väst börjar två sina händer – pekar ut Netanyahu som en ensam galning
På en presskonferens står Israels premiärminister Benjamin Netanyahu framför en karta. Gaza är uppritat, men resten av Palestina är borta – i stället är hela landmassan markerad som Israel.
Den israeliska regeringen hymlar inte med att hela Palestina ska koloniseras. Denna brutala ärlighet blev lite magstark till och med för högern: på X skrev Carl Bildt att Netanyahus inställning till internationell rätt inte skiljer sig nämnvärt från Putins.
I en tid då vi har en högerregering som beskrivit det pågående folkmordet i Gaza som proportionerligt kan det upplevas betryggande med en högerpolitiker som ifrågasätter ockupationsmaktens företrädare. Men kommentaren måste snarare förstås som en del i en större trend, där de som försvarat slakten i Gaza nu börjar få slut på argument. Denna vecka bombades ytterligare ett tältläger som hävdats vara en humanitär zon. I Gaza finns ingen säker plats – där kan varje brödkö, morgonbön eller sjukhusvistelse förvandlas till en massaker.
Många fortsätter heja på mördandet, men ytterligare fler förbereder sig för att förlägga hela ansvaret för folkmordet på en enda person. I Aftonbladet följdes Carl Bildts kommentar av en artikel där likheterna mellan Putin och Netanyahu spaltades upp, samtidigt som ett skifte börjar märkas i amerikanska medier.
I New York Times kommer nu ledartexter om att Netanyahu inte bör betraktas som en ”god vän” till USA. Joe Biden säger att den israeliska premiärministern inte gör tillräckligt för att få hem gisslan. Genom att peka ut Netanyahu som en ensam galning, eller som en del av en extrem regering, förbereder sig västvärlden nu på att avskriva sitt eget ansvar för de palestinska liven. Ett sådant narrativ ignorerar det faktum att folkmordet bara varit, och är, möjligt med hjälp av västvärldens stöd. Medan nyhetsmedier okritiskt återrapporterat den israeliska militärens lögner har USA skickat vapen och Sverige skrivit under vapenavtal med Israel.
Men mer än någonting annat syftar det nyvakna ifrågasättandet av Netanyahu till att beskriva folkmordet som ett undantag i den israeliska historien, snarare än en logisk fortsättning. Israels tillblivelse var bara möjlig genom fördrivningen av palestinier. Därför måste det senaste året, med forskarna Nadera Shalhoub-Kevorkians och Stephen Sheehis ord, betraktas som en del av en struktur, snarare än en särskild händelse. Folkmordet måste upphöra. Men för den som är emot folkmordspolitik räcker det inte med att protestera mot Netanyahu. Han har bara haft den dåliga smaken att visa upp den israeliska bosättarpolitiken i sin tydligaste form: ett land som grundats på ursprungsbefolkningens mark.
Där har utplåningen alltid varit en grundförutsättning.
