Omöjligt att jobba heltid med barn
Chatta här – går det att jobba heltid med barn?
Denna chatt är stängd.
- Fred Balke11.53
Tack så mycket för för ert engagemang! Nu stänger vi chatten.
- 11.52
Håller med henne
weisingerjan006 - 11.52
Hade orkat umgås mer och uppfostra barnen om man inte var tvungen att jobba heltid. 25% fram tills de börjar mellanstadiet hade väl vart bra. Sedan 50% under mellanstadietiden och 100% från högstadiet.
Önskar att min tid med barnen hade vart så men blev tyvärr inte så. Tror att barnen också skulle må bättre av det.
Mamman - 11.52
Det är inte samma för mig som pendlar en timme till jobbet, är där 8 timmar + lunch, har en timme hem igen, som oftast blir 90 minuter. Åker hemifrån vid 6.30, lämnar barnen, är hemma typ kl 17.00. För mina 8 timmar är jag borta från hemmet i 10 och ett halvt timmar. Det är inte samma som en annan som kan cykla till jobbet på 5 minuter. Det är väldigt olika från familj till familj.
Pendlar - 11.52
Det går tydligen för en del, om man vill. Vill man ha mera tid med barnen, får man betala för det - deltid och låg pension
benedikteweinreich
Fyra veckor går aldrig så fort som i juli.
Hur ska vi, som i jag, och kanske du, hålla ihop till nästa semester?
Jag minns året som gått med fasa.
Inte enbart för att vi verkar leva i den yttersta tiden, även om det är skäl nog att inte orka annat än att stirra rakt framför sig i luften.
Utan också för det som blev totalt kristallklart: Det är inte meningen att båda föräldrarna (om det finns två i familjen!) ska jobba heltid, samtidigt som barnen är för små för att ta hand om sig själva. Och med det menar jag: Hålla koll på sina prylar, åka obehindrat i kollektivtrafiken, lösa vardagsproblem som: vad kan jag äta till lunch som inte är en powerade och proteinbar?
Jag minns april och alla bussresor hem från jobbet ackompanjerade av griniga meddelanden till min man om hur dåliga vi är på planering. Hur ”alla andra” verkar få ihop livet, medan vi konstant kippar efter luft. En gång hörde jag om en kollegas familj som äter frukost ihop på vardagar – hur är det ens möjligt? Min man drar i ottan, för att hinna åka hem för att skjutsa barn.
Vårt senaste år har varit en konstant jakt på tid som rinner en ur händerna.
Ett konstant malande huvudbry: Om du tar det lilla barnet dit, så kan jag ta det stora barnet hit. Men när ska de hinna äta? En toast på ishallen?
Om jag fick en krona för varje toast, hade jag kunnat gå i tidig pension.
Ingenting är anpassat efter heltidsarbetande föräldrar.
Det blev oerhört tydligt när ena barnets hockeysäsong drog i gång i dagarna.
Samling: 9.30. Samling: 14.30.
Men om vi hade arbetsgivare som inte lät oss jobba hemma när arbetsliv krockar med privatliv? Om jag hade varit sjuksköterska, förskolepedagog, läkare, lärare, kassapersonal?
Här finns ingen mormor som kan ställa upp i tid och otid. Här finns bara två föräldrar, som gör sitt bästa, i en tid där det aldrig är tillräckligt.
Det stora barnet har aktiviteter fler gånger än veckan har dagar. Kommentarer om att det ”är för mycket” och ”hur ska han hinna vila” undanbedes.
Han hinner både det ena och det andra. Hellre fotboll fyra gånger i veckan än att tvingas uppleva zombiegången, den latenta ilskan och begäret efter att köpa saker som byggs hos barn (och vuxna!) efter en dag framför valfritt socialt medium.
Men det är för mycket för MIG.
Är det möjligtvis att jag kräver för mycket av livet?
Det kanske är min inställning som måste förändras:
Att mitt liv inte är mitt, utan arbetsgivarens, barnens, kökets.
Det sociala jag längtar efter, för att inte fullständigt gå in i mig själv och bli ordentligt navelåskådande och världsfrånvänd, kanske måste stå tillbaka?
Jag vet att vi är fler. Och att ni också testat matkassar – det vanligaste förslaget när man luftar sin frustration över ”vardagspussel”.
Och insett att nej, det är inte fläskfilé från Danmark som löser problemet.
Bit ihop, maj hägrar, där någonstans.