Här lär sig boende rädda skottskadade: Otroligt mörk verklighet
Vill man stoppa blodflödet i en arm med en djup skottskada, gäller det att trycka ett finger in i sårhålan tills man hittar den brustna blodådran.
Hårdare än man kanske tror att en skadad kroppsdel ska behandlas.
Det svåra är att hitta själva öppningen och täppa till. Sedan fyller man öppningen – man ”tamponerar” – med det som finns till hands. Till exempel en sönderriven t-shirt.
Så jag trycker och trycker. Men blodet slutar inte pumpa. Ju mer jag gräver i armen, desto mer blod sprutar över golvet. Snart duschar det mitt ansikte och min tröja.
Vid en så kallad katastrofblödning kan det räcka med två minuter för att en människa ska dö. Gör det ont för den skadade personen är det alltså viktigt att ändå hålla kvar trycket.
– Tänk att det är ett sugrör. Det gäller bara att hitta det där inne, säger Pär Plüschke, från organisationen Gatans Förband.
Vi befinner oss på en kurs i hur man ökar en skadad persons chanser att överleva i väntan på en ambulans. Responstiden i Stockholm ligger idag på runt tretton minuter. Vid skjutningar kan det ibland ta längre tid eftersom ambulanspersonal inte får närma sig en brottsplats innan polisen bedömt den som säker.
Gatans Förband ger gratis kurser i att rädda liv, till de som tycker att de behöver kunna något sådant. Efter flera dödskjutningar i området har man valt att komma till Bredäng i södra Stockholm, där jag bor.
Organisationen startade efter ett mord. En dag för två år sedan satt Pär Plüschke och åt på sin lokala pizzeria i Skarpnäck, när han hörde en serie snabba smällar.
Ute på torget låg en ung man på marken. Pär gick rakt fram och började kontrollera puls och andning samtidigt som han talade med 112.
Så ska man inte göra.
– Jag gjorde fel eftersom jag fick ett slags tunnelseende, säger Pär.
– Jag glömde att kolla om det var någon skytt kvar på platsen, eller hur det såg ut i omgivningarna. Men eftersom jag hade med mig det här tänket om att jag vill kunna agera när något händer, så gick jag i alla fall fram.
Pär var fokuserad på mannen, som blödde kraftigt och saknade puls, ända tills några av mannens vänner dök upp.
– De sprang fram, skrek, började bryta ihop totalt. Då fick jag gå iväg en bit för att ens höra vad operatören sa i telefonen. När operatören lade på och ambulansen var nära gick jag tillbaka för att sitta med honom. Som något slags insynsskydd, helt enkelt. Lite för att ge honom värdighet, men det var också fortfarande mycket barn ute.
Kvällen efter var det minnesstund i Skarpnäcks centrum.
Knappt två månader tidigare hade det hållits en liknande minnesstund på samma plats, för en annan mördad ung man, på ungefär samma plats.
– Vi stod där: engagerade grannar, religiösa samfund, nattvandrare, och tänkte att vi tittade in i en otroligt mörk verklighet som de här ungdomarna lever i, där någon är ute efter att ta deras liv, säger Pär Plüschke.
– Jag kände väl också att, fan, vi står här för ofta.
Några av den döda mannens vänner kom fram för att prata. De kände igen Pär från gårdagen. Han frågade om han kunde göra något, och föreslog att ordna en utbildning för dem. Flera gick med på det.
Pär träffade en nattvandrare, en granne som är traumasköterska, samt en vän som var utbildad instruktör i HLR och satte ihop en utbildning som de genomförde söndagen därpå, i den lokala kyrkan.
Några av deltagarna grät under utbildningen.
– Men nu fick de i alla fall med sig något slags verktyg, säger Pär.
– Förhoppningsvis kan det finnas något läkande i bara det. Att känna att man kan göra något. För oss andra var det väl ett sätt att göra något meningsfullt av något otroligt meningslöst.
Nu har föreningen Gatans Förband varit aktiv i ett år, och turnerar runt landet med sin utbildning.
Söndageftermiddagen i Bredäng sitter en grupp grannar i ring runt Pär Pluschke och hans kollegor.
Vi upplever alla att vi på något sätt påverkats av gatuvåldet. Eller åtminstone blivit djupt berörda av det som sker.
Många av oss har inte riktigt mött våldet, men har ofta läst i tidningen om hur vi lever mitt i det. Att det finns i vår vardag.
Vi har inte sett blodet, men vi har sett blommorna och marschallerna på väg till tunnelbanan.
Under eftermiddagen tränar vi på att närma oss en olycksplats på rätt sätt, lägga tryck på sår, på att göra ”blood sweep” på en kropp som ligger på marken – för att snabbt kunna ser var personen vi hjälper är skadad. Vi lägger tryck på sår, sätter ett avsnörande förband och tamponerar en sårhåla. Det sista lyckas jag alltså inte riktigt med.
De flesta av oss kommer nog aldrig rent praktiskt använda det vi lär oss den här eftermiddagen. Så vad är det vi förbereder oss på? Skjutningarna i södra Stockholm har visserligen ökat under året, men det handlar fortfarande om en handfull. Vi bor inte i en krigszon.
Pär Plüschke menar att det hjälper även honom själv mycket att vara förberedd. Att vara en person som vet att han kan hjälpa till om det skulle behövas. Det känns tryggare, menar han.
– Att se på folk omkring mig som några som jag kan hjälpa, men som också kan ge mig hjälp, gör mig lugnare.
Han talar om ”handlingskompetens”. Att man kan bli förlamad av att få för mycket information om alla svåra situationer som vi står inför i dag, oavsett om det handlar om gångvåld eller klimatkrisen.
– Men om någon visar en liten, praktisk sak, om du lär dig något som du kan göra när det behövs, så kan det också ändra på hur du ser på problemet. Och i längden på hur du engagerar dig i det.
I Skarpnäck, där Pär Pluschke bott i 20 år, finns en rad exempel på lokal organisering kring samhällsfrågor. Föreningar har engagerat sig för att rädda både förskolor och bibliotek, och de senaste åren alltmer kring gängvåldet.
Området har haft problem med gängskjutningar och var under förra året på väg att placeras på polisens omtalade lista över ”utsatta områden”.
Men läget förbättrades, och när den senaste listan på utsatta områden presenterades var Skarpnäck inte med. Polisen som jobbar i området pekade på det lokala engagemanget i stadsdelen som en avgörande faktor till det. De boende kunde själva förändra en problematik där politiker och myndigheter ofta står handfallna.
Är det ett underbetyg till samhället och politiken? Ska det verkligen krävas ideella initiativ för att komma till rätta med de allra största samhällsfrågorna?
– Å ena sidan är det kanske ett tecken på vissa strukturella problem, funderar Pär Pluschke.
– Men samtidigt tror jag att vi lever vi i en tid där vi måste vara anpassningsbara. Samhället vi har växt upp i har förändrats. Förutsättningarna är annorlunda nu. Vi kanske måste kunna agera mer i stunden för att göra det så bra som möjligt för människorna vi lever tillsammans med.