Hur mycket har Sverige råd att låna?
Svenska staten har starka finanser och borde låna mer för att investera för framtiden.
Så lyder kraven inför höstbudgeten från både höger och vänster.
Men hur rikt är Sverige egentligen och hur ser det ut i andra länder?
Nästa torsdag den 22 augusti har regeringen traditionsenlig kräftskiva på Harpsund. Då väntas finansminister Elisabeth Svantesson berätta mer om vad som väntar i höstens budget.
Förväntningarna är minst sagt höga.
I flera år har det ropats om att det behövs mer statliga pengar - inte bara i pressade kommuner och regioner utan också till vägar, järnvägar och annan infrastruktur.
Hittills har Elisabeth Svantesson hållit i pengarna med hänvisning till att regeringen inte vill bidra till att driva upp inflationen. Nu är läget ett annat.
Den stora frågan i svensk ekonomi just nu är inte om staten ska låna mer för att investera utan hur mycket.
Det här innebär en radikal omsvängning.
I mitten av 90-talet hamnade Sverige i en kris där statsskulden var för hög och under rikskamrer Göran Persson inleddes en sparkur som i princip har pågått sedan dess.
Nu räcker det, tycker både näringslivet och flertalet politiska partier som vill se massiva satsningar.
Hur mycket pengar har Sverige att röra sig med?
Stater finansierar sig genom att ta ut skatter. Om pengarna inte räcker kan staten låna. När statsfinanser diskuteras handlar det oftast om hur mycket skulder ett land har.
Det finns många olika sätt att mäta detta, det vanligaste är att slå ihop hela den offentliga sektorns lån och sedan jämföra det med storleken på landets BNP.
I Europa brukar det kallas Maastrich-skulden, efter en uppgörelse i den holländska staden Maastricht där EU-länderna kom överens om vilka regler som skulle gälla. Man landade i att ett medlemsland fick ha ett budgetunderskott på maximalt 3 procent av BNP och en skuld som inte översteg 60 procent.
Dessa regler har blivit en rundningsmärke. De senaste siffrorna från EU-kommissionen visar att hälften av EU:s medlemsländer ligger över 60 procent. Genomsnittet är 82 procent och flera stora länder som Italien, Frankrike och Spanien ligger över 100 procent.
Sverige då? Vi är med 31 procent bland de bästa i klassen i EU. Andra stora ekonomier ligger också långt över Sveriges nivå, i USA är skulden över 120 procent av BNP och i Japan hela 250 procent.
I mitten av 90-talet var Sveriges skuld närmare 80 procent. I siffran ingår alltså både staten och kommunernas skulder.
Tittar man på statsskulden som finansministern har direkt makt över är utvecklingen ännu mer dramatisk, från 73 procent 1995 till bara 17 procent förra året, enligt Riksgälden. Det är den lägsta nivån sedan 1970-talet.
En viktig förklaring är att staten hela tiden dragit ned på sina utbetalningar.
Sedan 90-talet har statens utgifter fallit från runt 30 procent av BNP till 20 procent. Uttryckt på ett annat sätt: om politikerna fortsatt att spendera i samma takt som ekonomin växte hade statens budget varit drygt 600 miljarder större varje år.
I år ökar Maastricht-skulden lite men spås ligga under 31 procent år 2026, enligt Ekonomistyrningsverkets senaste prognos.
Om Sverige skulle öka lånen till 60 procent, alltså EU:s officiella maxtak, innebär det grovt räknat ett låneutrymme på 1800 miljarder kronor.
Om vi skulle svinga oss upp till EU:s genomsnitt på 82 procent skulle det frigöra hela 3200 miljarder. Det senare skulle dock innebära en skuldexplosion som få förespråkar.
Sverige har sedan 2019 en regel som dels säger att staten bör gå med överskott varje år och att skulden ska uppgå till maximalt 35 procent av BNP.
En debatt pågår om att ändra på dessa regler.
Svenskt Näringsliv och Kristdemokraterna vill att tröskeln höjs till 40 procent, vilket skulle göra det möjligt att jämfört med dagens nivå låna ytterligare drygt 550 miljarder utan att bryta mot reglerna.
En statlig utredning öppnade ifjol för ett skuldankare på ända upp till 50 procent av BNP vilket skulle innebära att staten kan öka sin upplåning med 1200 miljarder.
Ungefär så går diskussionerna, en del tycker att staten kan vara ännu mer offensiv, andra tycker att redan små skuldökningar är riskabla.
Två saker är viktiga att hålla i minnet.
Det ena är att medan Sverige har en låg offentlig skuld har vi desto högre privat skuldsättning. Även här går det att räkna på lite olika sätt, enligt statistikmyndigheten SCB är privata sektorns skuld drygt 200 procent av BNP, medan siffror från Bank for International Settlements säger 270 procent. Hur som helst bland de högsta i världen.
Det här är i högsta grad relevant för staten.
Vid finanskriser har privata skulder en tendens att rinna över i den offentliga vågskålen, eftersom staten då får ökade kostnader för arbetslöshet och kanske för att rädda en och annan bank. Sverige är ett bra exempel, under några år på 90-talet nästan dubblades den svenska statsskulden.
Och eftersom Sverige har både hög privat belåning och stora banker i förhållande till vår ekonomis storlek kan det vara motiverat med en extra stor marginal.
Det andra som inte bör glömmas bort är att staten förstås inte bara har skulder utan väldigt stora tillgångar, i form av pensionsfonder, statliga bolag och så vidare.
Enligt Ekonomistyrningsverket var den statens nettoförmögenhet, alltså tillgångarna minus skulderna, totalt 2219 miljarder i slutet av 2019.
Även när det gäller storleken på förmögenhet ligger Sverige bra till jämfört med andra länder.
Svenska staten är alltså rik.
Men det som har gått upp för många är att dessa imponerande siffror är lite av en rökridå, eftersom behoven samtidigt är så stora.
Det talas mer och mer om en underhållsskuld, alltså den latenta kostnad som uppstår när man struntar i att ta hand om sina tillgångar, oavsett om det är en fastighet eller ett land.
Summerar man de önskelistor som cirkulerar så svindlar det snabbt.
Det talas om 600-900 miljarder för att renovera befintliga kraftverk de kommande decennierna enligt konsultfirman WSP.
560 miljarder för att hålla vattensystemen igång, enligt Svenskt Vatten.
945 miljarder fram till år 2045 behöver investeras i elnäten, enligt konsultbolaget Sweco.
Lägg till det flera hundra miljarder på järnvägar och vägar.
Och häromdagen rekommenderade en utredning att staten lånar 300 miljarder till ny kärnkraft.
Och då pratar vi bara om hårda paket. Investeringar i mjukare tillgångar som människor i form av exempelvis utbildning ingår inte ens.
Plötsligt känns tusen miljarder inte så mycket.
Som vanligt när det gäller ekonomi och politik hamnar man till slut i det där tråkiga ordet: prioriteringar.
Vad regeringen tycker är viktigast för Sverige just nu lär vi får reda på mer om nästa torsdag.