Ingen vågar ta ansvar för någonting i Sverige
Vem tar ansvar?
Det frågar man sig ofta i dagens Sverige.
Men det finns lysande undantag.
När Henrik von Eckermann ramlade av hästen och misslyckades i den individuella hoppningen i OS, sa han efteråt att det var hans eget fel:
”Skamligt dåligt, det finns inga ursäkter för det”.
Jag studsade i tv-soffan, för det är ovanligt i Sverige att någon tar på sig ansvar så direkt och självklart.
Enligt en artikelserie i Dagens Nyheter i sommar är det ingen som har ansvar för den problemtyngda tågtrafiken i Sverige. Vid den stora skogsbranden i Västmanland 2014 verkar det gällt att in i det längsta undvika ansvar, skylla på andra och hänvisa till oklara byråkratiska beslutsvägar.
”Brister i samordningen, senfärdiga första insatser och bristande kunskap om släckningsarbete” var analysen.
En granskning av snökaoset på E22:an i Skåne i januari i år visade att alla aktörer tänkte att Trafikverket hade ansvaret, utom Trafikverket själva. Som resultat satt mer än 1000 fordon fast i upp till ett dygn.
Rektorn på Gymnastik- och idrottshögskolan Per Nilsson, som på regeringens uppdrag utrett hur man ska främja fysisk aktivitet, kallar detta beteende för ”nån annan-ismen”. Han säger att ”ingen vill ta ansvaret” för frågan, varken regeringen, Folkhälsomyndigheten, sjukvården eller Livsmedelsverket.
Vad gör man egentligen på alla dessa myndigheter på dagarna?
Efter olyckan på Kiviks marknad i juli då en man dog när han fick ett chokladhjul över sig, sa ägaren till tivolit till Ystads Allehanda:
”Kommer polisen fram till att det är ett brott som begåtts så är jag den skyldige. Jag är ansvarig för verksamheten – ingen annan”.
Tänk om statsministern Göran Persson sagt det direkt efter tsunamin 2004? Istället la han ansvaret för att det dröjde innan drabbade svenskar undsattes på UD-tjänstemän som han kallade "människor som misslyckats med sin arbetsuppgift".
Det är befriande när någon gör tvärtom. När Rishi Sunak avgick som premiärminister i Storbritannien stod han utanför 10 Downing Street och bad om ursäkt till hela folket:
”Jag har hört er ilska och besvikelse och tar ansvar för detta nederlag”.
När jag bodde i New York på 90-talet hade stadens borgmästare Rudy Giuliani en skylt på sitt skrivbord där det stod: ”I´m responsible”.
Rudy förvandlades senare till en sorglig figur i Donald Trumps följe. Men det tar inte bort det han gjorde för att ta ansvar för situationen i New York när han var borgmästare där.
Som vanlig boende stötte jag på honom flera gånger. Han var alltid lika sur och vrång, både när han gjorde high five med oss löpare i tjejmilen i Central Park, invigde en renoverad del av en park, eller mötte väljare på gatan i Queens.
Men han tog ansvar, inte minst när staden drabbades av terrorattacken mot World Trade Center 2001. Han skriver i sin bok om ledarskap att han valde bland bröllopen, men gick på alla begravningar.
Det är alltså viktigast att finnas där för medborgarna när allt går åt helvete. När det går bra klarar vi oss själva.
När en bro rasade i Maryland i USA några månader efter det svenska snökaoset kunde man fascinerat följa hur guvernören Wes Moore omedelbart tog ansvaret, utfärdade undantagstillstånd och informerade på pressträffar.
Kimberly Cheatle, chef för amerikanska Secret service, erkände att attentatet den 13 juli mot Donald Trump var ”det mest betydande operativa misslyckandet för Secret service på decennier”, och avgick.
Hammarby fick kritik när de anställde en så kallad SLO, supporterkontakt, som tidigare varit inblandad i huliganbråk. ”Jag tar ansvar för det jag gjort. Det var ett misstag och jag ångrar det”, svarade 27-åringen.