Politiken var som bortblåst – nu är OS-baksmällan här
Det tar ett par dagar innan jag inser att jag måste sätta på musik för att fylla tystnaden från den numer avstängda tv:n. Jag hade kunnat slå på den också förstås, men jag vill inte att krig, skogsbränder och inhemsk politik ska äta sig in i minnet från OS-veckorna riktigt än.
Måndagen innebär en baksmälla i både bildlig och bokstavlig betydelse, eftersom Sportbladets utsända stängde baren i Montparnasse klockan fyra samma morgon. Stämningen blir lätt lite sentimental efter ett avslutat mästerskap. I några veckor har vi levt i en bubbla, och nu ska plötsligt alla hem till sitt; vardagslunk, vårdnadstvist, ett barn som inte vill gå till skolan.
Men jag är inte ensam om känslan av att ha varit del av något större och kanske är det detta som gör att Cubana bar, som egentligen stänger klockan tre, håller upp en timme extra trots att det är söndag.
Ni har redan läst allt om den formidabla succé som de olympiska spelen i Paris blev. Trots terrorhot, politiskt kaos, en förorenad flod och 70 pågående väpnade konflikter världen runt. Trots tider då vi blivit bråkiga individer framför skärmar snarare än medmänniskor med samma själsliga bottenbehov.
Skärmarna är intressanta, för hur det nu är möjligt har de varit de här olympiska spelens sociala kitt. På uteserveringar har folk samlats kring upplysta mobiltelefoner för att följa Léon Marchands fyra OS-guld. I de många fanzonerna har storbildsskärmarna blivit ett skäl att lämna vardagsrummet och uppleva gemenskapen på plats för dem utan inträdesbiljett. Framför tv-apparaterna slog fransmännen alla tiders tittarrekord redan under invigningsceremonin och det har följts av sanslösa siffror. 60 miljoner fransmän har tagit del av OS på tv. De har i genomsnitt tittat i 20 timmar.
Människan är komplex, men också rätt banal: Vi vill vara del av en gemenskap.
Den så kallade olympiska vapenvilan respekterades, till och med det uppenbart politiska förblev okommenterat. När de vann fotbolls-VM på hemmaplan 1998, det enda stämningsläge i modern historia som kan mäta sig med det här, blev landslaget en förebild för det multietniska Frankrike. Öppenheten höll i sig i ett par år på sin höjd, efter 11 september kom notan med besked.
När det franska judolaget tar OS-guld i Paris hörs inte en röst om det faktum att samtliga fyra judokor är svarta. Politiken är som bortblåst, eftersom alla fransmän vill njuta av det här guldet gemensamt.
Kanske krävdes det ett land som värdesätter idrott och kultur lika högt för att förstå hur man bygger ett modernt olympiskt spel utifrån den europeiska civilisationens äldsta principer. Den enkla men radikala idén att man inte skulle lämna stadskärnan för att se på sport, utan tvärtom åka till de stora sevärdheterna i centrum för att ta del av tävlingarna, har omdefinierat vad idrott är.
Mänskligheten bygger som bekant inte katedraler längre. Men i drygt två veckor har parisarna och besökarna uppfört ett tillfälligt monument som kommer att stanna i stadens minne för alltid.
Emmanuel Macrons popularitetssiffror har stigit under OS, han har gjort allt för att rida på framgångsvågen. Ändå tror jag honom när han, dagen efter avslutningen, filosoferar: ”Någon säger kanske att det här var en parallell verklighet, att det inte är på riktigt, men det stämmer inte. Det här veckorna vi upplevt tillsammans är livet.”
Det kommer att skrivas hundratals böcker om OS och vad det gjorde med landet. Men kanske kom Olivia Leray på franska public service-tv närmast i sitt två minuter långa bildspel med spelens starkaste ögonblick: ”Om du är orolig för den gigantiska tomheten imorgon är du inte ensam. Vi kommer förresten aldrig mer vara ensamma, för vi har det här som förenar oss. Som en pakt som säger ’jag var där’, ’jag såg’, ’jag upplevde det’, och där ingår du också”.
Och nej, det är inte jag som gråter, det är du.