Hånen gjorde breaking till en global angelägenhet
Publicerad 2024-08-15 20.43
När tänkte du på breakingkulturen senast?
Var det, som för stora delar av resten av jordens befolkning, i helgen?
Då ställde sig den 36-åriga australienska akademikern och breakaren Rachael ”Raygun” Gunn på scenen under Paris-OS och utförde ”the kangaroo hop” samt en rad andra rörelser som gav henne noll poäng från alla domare i den nya OS-grenen breaking.
Men framträdandet gjorde Raygun till en viral sensation över hela världen.
Klippen där hon hasar runt på OS-mattan är närmast hypnotiska.
Under några nyhetscykler blev breakingkulturen en global angelägenhet. Mycket på grund av allt hån som riktades mot Raygun. Huvudpersonen själv fick snart springa från journalister och paparazzis.
Ibland känns det som att vi lever i ett konstant kulturkrig idag.
Finns det inget som aktiverar tusentals arga skrivbordskrigare och lika många ryska botar, så är en nyhetshändelse knappt värd att rapportera om. Finns ingen konflikt som kan bli viral, så blir det tystnad.
Efter Rayguns OS-framträdande bestod mina sociala medier-flöden plötsligt av en lång rad breakingexperter. Det här är en magisk transformation som sker helt sömlöst inför varje nytt kapitel i kulturkriget.
En äkta internetkrigare är lika bra på att förklara covidvaccin som på att analysera trupprörelser i Ukraina, som hen är på att döma och analysera varje olympisk sport hemifrån soffan – med tvärsäker röst och handen djupt nere i chipspåsen.
I Raygun såg många amerikaner en vit medelålders kvinna som nästan verkade håna en i grunden svart kulturform: hiphopen.
Man bortsåg då från att breakingens största namn i dag oftare härstammar från platser som Baltikum och Japan än från hiphopens födelsestad New York.
Alla struntade i och för sig inte i den detaljen.
Vissa ägnade sig istället åt att håna en av sportens mest självlysande talanger, den sjuttonåriga litauiska talangen Dominika Banevic, som vann silver i damklassen, för att hon bar en ”durag” på huvudet. Något man såg som ännu en slags appropriering av svart kultur.
Även Raygun fick kritik för sin klädsel. Men där handlade det istället om att hon inte hade klätt sig enligt klassiskt hiphopmode. Utan istället framträdde i en sportig outfit med Australiens färger. Den såg kanske lite stel ut. Men representerade åtminstone, som Raygun själv påpekade, landet hon tävlade för.
Debatterna kring OS är typiska för hela hiphopkulturen. Diskussioner om vad som är äkta och vem som egentligen får använda kulturen är lika gamla som hiphopen själv. Förändringar som skaver och brott mot gamla regler är del av kulturens grundläggande energi. Det är nog därför hiphopen så ofta kastas in i samtidsdebatten.
I ett vardagsrum i Stockholm satt en av breakingkulturens förgrundsfigurer och följde OS-tävlingarna på TV.
Fredrik ”Freeze” Herranen, 55, började breaka 1983. Sedan dess har han följt hiphopens färd från subkultur till världens största ungdomskultur. Han har alltid levt på dansen och är fortfarande själv aktiv. Samtidigt som han tränar bland annat dansare från Finland och Österrike som kvalade till OS – och det kinesiska lag som tog sig till Paris.
– Hiphopkulturen pushar saker framåt automatiskt, säger han.
– Ta breakingen, till exempel. Det finns en grund, ett arv, en historia. Sen finns det bara vad du själv lägger till. En dansare från Island kommer röra sig annorlunda än någon från Brasiliens favelor. Det är det vackra.
Freeze är överlycklig att breakingkulturen blivit OS-sport. Andra dansare är inte lika positiva. Man ser breaking som en konstform som kan skadas och strömlinjeformas av att bli en kommersialiserad bedömningssport.
Inom breakingkulturen talas det ofta om samarbete och kärlek. Men även inifrån kulturen fick Rayguns OS-framträdande blandade reaktioner.
– Det finns alltid folk som kritiserar och förlöjligar, säger Freeze. Vi har också mobbare, tyvärr. Det är synd att fokus hamnar där, med tanke på den extrema prestation dansarna står för.
Så vad tyckte han själv om Raygun?
– Nu gjorde hon sin egen grej. Om hennes landslag tyckte att hon var en bra representant så får de stå för det. Jag har sett klipp på henne där hon inte dansar som i OS. Men om hon vill göra ett statement på den scenen så är det hennes rätt att göra det. Det är vad konst är – att folk utrycker sig inför en publik.
Debatten kring Rayguns OS-framträdande är som gjord för en riktigt snårig akademisk uppsats.
Därför finns det viss humor i att hon själv redan har skrivit den.
I sin vetenskapliga artikel ”The Australian Breaking Scene and the Olympic Games: The possibilities and politics of sportification” tar Rachael Gunn upp just diskussionen kring breaking som fri konstform eller bedömningssport.
Här argumenterar hon själv för att det hon kallar ”sportification” kan hindra kulturens möjlighet att utrycka kreativitet och personlig stil.
Man kan se Rayguns OS-framträdande som ett svar på den utvecklingen.
Nu blev det inga sportsliga framgångar. Men är det något alla debattörer är överens om, så är det att framträdandet var ytterst personligt.
Det var ett ”statement”, som Fredrick ”Freeze” Herranen kallar det.
Men inte det enda under tävlingarna.
Den afghanska breakaren Manizha Talash, som flytt hemlandet efter talibanerna återtog makten 2021, dansade till exempel med ett politiskt budskap på kläderna: ”Free Afghan Women”. Och blev därför diskad. Men även hon fick mer uppmärksamhet än de flesta andra dansare tillsammans.
Den svenska veteranen Freeze tycker visserligen egentligen inte att politik och idrott hör ihop.
Men säger sig samtidigt stötta dansare som Manizha Talash ”till hundra procent”.
– Jag förstår att hon tog chansen att göra sin röst hörd, även om det tar fokus från själva sporten.
– Vem vet, om jag haft något jag ville framföra och hade den sortens scen att göra det på. Då kanske jag också hade gjort något mer än att bara dansa.
