Rikets högsta jurister har tröttnat på övervakningen
Vad innebär all övervakning för ett demokratiskt samhälle?
Sveriges tyngsta jurister ställer en viktig fråga i ett nytt yttrande.
Regeringen vill permanenta den tillfälliga lagen som ger staten rätt att bugga folks datorer vid misstanke om brott, lät justitieminister Gunnar Strömmer meddela härförleden.
Således plockades än en gång ett av politikens smartaste och fulaste knep fram, att låtsas införa kontroversiella nya lagar på försök.
Ett användbart trix då tunga remissinstanser går i taket och det lilla antalet ledarskribenter som ännu kan stava till ett ord som integritet morrar.
Fem år är den vanliga prövotiden och när den väl har gått har alla vant sig vid den nya ordningen och ingen orkar längre protestera.
Den hemliga dataavläsningen, ett verktyg som de brottsbekämpande myndigheterna haft att tillgå sedan 2020, ska nu inte endast bli en lag som gäller utan tidsbegränsning.
Det ska även ske ”vissa justeringar”, ett sätt som politiker i juridiska sammanhang endast uttrycker sig på när paragraferna ska utvidgas.
En närmare undersökning av vad Strömmer mumlar om ger vid handen att ”överskottsinformation som har kommit fram vid hemlig dataavläsning ska få användas för andra ändamål”.
En formulering som borde skicka kalla kårar nerför ryggraden även hos andra än alarmister och dystopiker.
För att få använda detta tvångsmedel behövs endast en skälig misstanke om brott. Det är en lågt satt ribba.
Åklagare går till domstol som fattar beslut om buggningen av datorer ska tillåtas. Det blir nästan alltid tumme upp.
Om den som utsätts visar sig vara oskyldig till det hen misstänks för men möjligen skyldig till någonting annat, ska materialet kunna användas.
Ett sätt att komma runt det ursprungliga domstolsbeslutet som nu får juridiskt stöd.
Nu har Lagrådet, en samling justitieråd som ska hjälpa politikerna att stifta så bra paragrafer som möjligt, yttrat sig.
Det här har den pigga sajten Dagens Juridik redan rapporterat om, men yttrandet är så intressant att det förtjänar en vidare läsekrets.
Lagrådet inleder med att konstatera att ”det under det senaste året har skett ett mycket stort antal ändringar i bestämmelserna om hemliga tvångsmedel”.
Det är sannerligen ingen överdrift. Numera är det tillåtet med husrannsakan utan brottsmisstanke och alla regler om avlyssning och kameraövervakning och allt vad det nu är har expanderat med begränsningar tillverkade av gummi.
Juristerna fortsätter:
”Vad den sammantagna regleringen - men den förhållandevis omfattande övervakning som den möjliggör - innebär för ett demokratiskt samhälle har kommit att falla utanför de enskilda lagstiftningsärendena”.
Det säger någonting om vår tid att det är justitieråd från Högsta domstolen som ställer den här viktiga frågan.
När Thomas Bodström, den dåvarande justitieministern, i början på 2000-talet försökte införa just den här lagen blev det stopp.
Debattörer skrev med fradgan rinnande, morgonsofforna i tv släpade in experter, det protesterades i riksdagen, regeringen var chanslös.
Två årtionden senare är samhällsklimatet annorlunda. Numera släpps i princip allt igenom. För inte länge sedan förfasades Sverige över att Kina sysslade med ansiktsigenkänning, snart finns det verktyget även här.
Hemliga tvångsmedel är en inskränkning i den personliga integriteten, som i sin tur skyddas av såväl grundlagen som Europakonventionen.
De viktiga bestämmelserna om buggning och avlyssning är spridda i olika författningar, en juridisk djungel som till och med lagkloka kan ha svårt att hitta i.
Lagrådet har några enkla förslag.
Ett är en samlad översyn som går till botten med vad all denna övervakning gör med ett samhälle som ännu är någotsånär fritt.
Ett annat är att förlänga prövotiden för den hemliga dataavläsningen tills en sådan granskning är gjord i stället för att permanenta den.
Politikerna bör lyssna på dessa kloka synpunkter.