Lagen om hets mot folkgrupp behövs
Hot mot judar, homosexuella och romer.
Det färska åtalet mot en nazistisk utgivare är en påminnelse om att det finns en klok tanke bakom lagen om hets mot folkgrupp.
Richard Jomshof meddelade nyligen att han i morgon kommer att delges misstanke om hets mot folkgrupp.
Det handlar enligt honom själv om två tecknade bilder som han anser är kritiska mot islam, men som enligt flera juridiska bedömare sannolikt utgör brottslig hets mot muslimer.
Ståhejet har lett till knasigheter i det offentliga samtalet, däribland bisarra teorier om att åklagaren i målet är en till jurist förklädd politisk aktivist, men här finns även en nygammal och i allra högsta grad relevant diskussion:
Borde inte tokiga åsikter, förnekande av förintelsen, vulgär kritik mot religioner och så vidare snarare bemötas och vederläggas i fri debatt än avhandlas i domstol?
Medan debatten pågår har jag unnat mig att titta närmare på förra veckans åtal mot Elin Reinhardt, ansvarig utgivare på den nazistiska propagandasajten Nordfront.
Det handlar om 38 publiceringar som Justitiekanslern anser utgöra hets mot folkgrupp.
Stämningsansökan är ingen uppbygglig läsning för en rimlig person.
Tolv sidor kortfattade redovisningar av hot och missaktning mot människor som har en hudfärg eller sexuell läggning eller gudstro som inte passar nazisterna.
”Krossa homolobbyn och dess främjande av pedofili” ... ”Greetings homosexual – time to die” ... ”Zigenarkvinnor bajskrigade mitt på dagen i Stockholm” ...
Jag hade kunnat fortsätta strössla texten med exempel, viktigast i Hitlers politiska manifest Min kamp anses maningen till ”aktiv handling för vår etniska överlevnad” vara, men jag tror att ni har bilden klar för er.
Det är i ljuset av åtal som detta som juridiken ska ses – och i historiens sken.
Sverige har haft en lag om hets mot folkgrupp sedan 1948. Den tillkom under intryck av förintelsen och den hatpropaganda mot judar som var allt annat än ovanlig vid denna tid, även i Sverige.
Den blev snart känd som ”Lex Åberg”, uppkallad efter Einar Åberg, en bokhandlare i Stockholm som med betydande internationell framgång spred antisemitism av mest hatfulla slag.
Svenska ambassadörer utomlands hade konstanta problem i många år: bokhandlarens publikationer översattes till nio språk och distribuerades till 26 länder, de hittades i tillslag mot nazister i Berlin och på landsbygden i Mexiko.
När Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter antogs 1976, som förpliktigade undertecknande stater att införa hets mot folkgrupp-paragrafer, var det inget problem för Sverige att göra tumme upp.
Stora delar av Europa hakade på. Men exempelvis USA sade nej, med hänvisning till sin konstitution och yttrandefriheten.
Hur fallet Jomshof utvecklar sig återstår att se. Kanske läggs utredningen ner. Kanske blir han åtalad och friad, kanske blir han dömd.
Det juridiska utrymme som ärendet rör sig inom är sannerligen inte okomplicerat.
Jag finner den senaste utvidgningen olycklig, numera är det förbjudet att under vissa förutsättningar förneka förintelsen och ”vissa” andra internationella brott, risken för godtycke är uppenbar.
Men ett civiliserat land behöver något slags straffrättsligt skydd mot rasistisk hatpropaganda mot folkgrupper och minoriteter.
Historien lär oss att ord har betydelse. Ord kan ha en fruktansvärd kraft. Ord låter sig inte alltid endast bemötas i debatt.