Det enda en man får påstå om kvinnor är att det är synd om dem
Det pratas om män på kultursidorna. Hela tiden.
Den senaste debatten började med att Svenska Dagbladets Ann Heberlein berättade om sin vänkrets av dejtande kvinnor. De vill inte ha någon som tjänar under en mille. Inte nog med det, männen ska vara långa, välutbildade, humoristiska, atletiska, empatiska, bra i sängen, känsliga, bildade, sårbara och de ska veta att man inte serverar rött vin i glas tänkta för vitt.
Kort sagt: de ska ha och vara allt.
Sådana män finns inte, konstaterar Ann Heberlein. Kvinnors krav på en partner är helt orimliga.
Heberlein fick svar av en tidningskollega, Elaf Ali, som menar att kvinnor måste ställa högre krav.
Män fattar nämligen inte att de måste anstränga sig, inför en träff tar de den översta tröjan i tvättkorgen och de kammar sig till nöds: ”Att han ska tjäna mer än mig och vara minst 163 cm lång är väl det minsta man kan begära?”
Det bästa är om kvinnan blir ihop med en man som är typ 10 år äldre och har högre status än en själv, menar Elaf Ali vidare, för då känner man sig alltid fräsch och mannen behöver inte uppleva konkurrens när kvinnan susar på i drömmar och karriär. Hon avslutar med en uppmaning: Nu när vi kvinnor kan skaffa barn på egen hand måste männen steppa upp och bli bättre på att kommunicera och köpa presenter.
Fler har fyllt på (och ja, debatten handlar om medelklassen).
I replikskiftet ovan står jag på Anne Heberleins sida hela vägen, så till vida inte Elif Ali ägnar sig åt satir. I den groteska valfrihetens och individualismens tidevarv har kärleken – åtminstone i huvudet på dem som söker efter den – ekonomiserats i takt med allt annat. Kan den här personen ge mig status och bekvämlighet? Nähä, off you go.
Det sjuka, och varför jag alls lägger mig i detta, är att kvinnor över huvud taget kan debattera män på det här sättet: de är si men borde vara så.
Tänk en ordväxling mellan ett gäng manliga kulturskribenter om hur kvinnor är och borde vara:
Moderna kvinnor är så avmätta och självgoda, passivt aggressiva, de kräver ensidig uppvaktning. De slänger med sina dussinfrisyrer och säger att de vill ha en man med ”ambitioner”, de undrar om man har läst Andrev Waldens pappabok och är bra på att prata känslor? Fotboll för dig, är det bara herrfotboll eller? Efter ett tag visar det sig att det är en man de vill ha, inte en jämställd sillmjölke som efter en kass dag på jobbet lägger sig i fosterställning.
Det är dags att kvinnan steppar upp! Hon måste fatta att hon ska vara förstående, glad, rolig, lite fräck. Gärna yngre, petit, tio cm kortare, kanske hälften så framgångsrik men ”hungrig”.
Hon ska inte vara nån man måste förklara offsideregeln för och hon får gärna läsa annat än Instagramuppdateringar. Att hon har ett självgående ISK-konto och D-kupa är väl det minsta man kan begära?
Det skulle aldrig gå eftersom vi skriver 2024.
Män kan aldrig säga att kvinnor är sopor på något bara för att de är just kvinnor. Det enda en man får påstå om kvinnor generellt, är att det är synd om dem. Om en kvinna har något tillkortakommande är det för att hon är offer för patriarkatet och mannen som för talan förstår att han är medskyldig till det. Den texten har vi läst tillräckligt många gånger.
En tid nu har vi kvinnor älgat på med så mycket vind i ryggen – Nu är det vår tur! – att vi tror att vi kan säga och skriva vad som helst om män. När vi gör det, när vi dissar, generaliserar och begär perfektion, planterar vi samma fantasifoster om oss själva i det andra könets huvud.
Jag trodde vi hade kommit längre än så.