Fantomsmärtor bakom motstånd mot försvarsavtal med USA
Jag tolkar den högljudda diskussionen om att tillåta amerikanska trupper på svensk mark som ett utslag av fantomsmärtor hos dem som har svårt att acceptera att Sverige på rekordtid gjort helt om i säkerhetspolitiken.
I själva verket handlar det om att Sverige snabbt ska få hjälp om vi blir angripna.
Men invänder säkert många, vi har ju skydd enligt paragraf fem som gör att andra länder måste komma till vårt försvar om vi blir angripna.
Tyvärr är paragraf fem tämligen oprecis. Varje land får själv avgöra hur man vill bistå Sverige om vi begär hjälp. Det kan också ta tid innan alla länder fattat sina beslut och utländska styrkor finns på plats.
Det så kallade DCA-avtalet med USA gör att vapen, ammunition och annat som behövs för att försvara vårt territorium redan finns på plats i Sverige. USA kan i ett hotfullt läge på svensk begäran skicka soldater som är redo att möta ett ryskt hot.
Sverige har under kort tid gjort en svår och smärtsam resa. Vi har övergivit vår militära alliansfrihet som varit en grundsten i den svenska säkerhetspolitiken för att i stället gå med i Nato. Det är inte konstigt att det finns fantomsmärtor hos de som har svårt att vänja sig vid den här brutala 180-graderssvängen.
Jag har full förståelse för människor som inte vill se amerikanska soldater på svensk mark. Men då borde vi överhuvudtaget inte ha gått med i Nato.
Det gäller att komma ihåg att själva skälet till att vi numera är Nato-medlem är att vi vill ha hjälp från allierade om Ryssland väljer att angripa Sverige. Ett sådant angrepp är visserligen osannolikt men lite mindre så i dag än före Rysslands angreppskrig mot Ukraina.
Om Sverige bestämt att vi behöver hjälp från andra länder är det rätt logiskt att vi gör vad som krävs för att underlätta att vi ska få den om det verkligen behövs. Syftet med DCA-avtalet är att se till att ledtiden mellan ett ryskt anfall och att vi kan få hjälp utifrån ska bli så kort som möjligt. En paragraf 5 upphöjd till 2.0.
Det är inte USA som tvingar på oss avtalet. Det är Sverige som vill ha det.
Det finns inga gratisluncher. Det gäller inte minst inom säkerhetspolitiken. Vi kan inte begära att få hjälp av andra utan att det kostar något. I det här fallet att vi gått med på vissa av USA:s krav som exempelvis att amerikanska soldater som befinner sig i Sverige och begår brott i första hand ska prövas efter amerikansk lagstiftning. Det är inte samma sak som att de kan göra vad de vill utan att riskera straff.
Avtalet är inget unikt för Sverige. USA har liknande avtal med en rad länder däribland Norge och Danmark som såvitt jag kan bedöma fortfarande är suveräna stater.
Finland antar inom kort ett liknande avtal utan att det där väckt samma debatt som i Sverige.
Med det sagt ingår USA inte avtalet för att vara snälla. För supermakten är den här typen av avtal ett sätt att projicera makt och inflytande. Visa att USA trots sin försvagning fortfarande kan agera över hela världen.
Den svenska regeringen har valt att i motsats till Norge och Danmark inte begära en särskild klausul som förbjuder stationering av kärnvapen på deras territorium under fredstid.
Sverige hade mycket väl kunnat begära ett liknande undantag men har i likhet med Finland valt att inte göra det. Kanske som ett utslag av att visa hur samarbetsvilliga vi är.
Sverige tenderar ju att pendla mellan extremer. Först är vi helt mot att gå med i Nato. Men när vi väl bestämt oss för att gå med sväljer vi allt med hull och hår och vill vara duktigast i klassen.
Regeringen hade kunnat begära ett uttryckligt förbud mot att placera kärnvapen i Sverige i fredstid för att undvika den svekdebatt som kommit som ett brev på posten (i den mån det numera kommer någon post) från vänstern, miljöpartiet och fredsrörelsen.
Jag oroar mig dock inte överdrivet mycket för att en sådan garanti inte finns. Jag har svårt att se att USA i hemlighet skulle placera kärnvapen i Sverige mot regeringens uttryckliga vilja. Det vore ett brott mot avtalet.
Att det kan ske i krigstid har statsminister Kristersson redan slagit fast offentligt.
Även där finns det något av yrvakenhet hos de som inte satt sig in i vad ett Nato-medlemskap innebär.
Kärnvapnen är själva grunden i Nato avskräckningsförmåga. Kärnvapnens centrala roll är något Sverige skrivit under på när vi gick med i Nato.
Därmed finns det numera en tydlig motsättning mellan Sveriges traditionella roll att förespråka kärnvapennedrustning samtidigt som vi gjort oss beroende av USA:s kärnvapenparaply för att skydda vår nationella suveränitet.
Även det ruckar rejält på den svenska självbilden.
Men samma sak här. Det är svårt att äta upp kakan och samtidigt ha den kvar.
Finns det då inga risker alls med att skriva på ett sånt här avtal? Självklart gör det det. Vad händer exempelvis om Trump kommer till makten och om USA utvecklas i mer auktoritär riktning. Då kan förutsättningarna se väldigt annorlunda ut.
Men Sverige kan trots allt säga upp avtalet. Vi förvandlas inte per automatik till livegna USA-marionetter.