Från högerns favorit till vänsterns älskling
Forskaren Joakim Ruist gick från att vara högerns favorit till att bli vänsterns älskling.
I morgon kan det ha svängt igen.
Minns ni den klassiska intervjun i Aktuellt i maj 2018 med nationalekonomen Ruist?
Forskaren hade släppt en rapport om flyktinginvandringens nettokostnad för samhällsekonomin och kommit fram till att den uppgick till 74 000 kronor per flykting och år.
En bit in i intervjun ville nyhetsankaret veta om Ruist tagit hänsyn till att hans studie skulle kunna kunna komma att användas som slagträ i den kommande valrörelsen.
Ruist blev tyst, tittade ner i bordet, 20 sekunder gick innan han dröjande svarade:
– Jag vet inte ... ska jag tänka på hur den kan komma att användas i valrörelsen?
– Om det finns en fråga där människor efterfrågar kunskap och jag levererar kunskap så tror jag att jag gör någonting bra.
En mindre lyckad intervju som milt uttryckt skapade uppmärksamhet.
Ruist hyllades, inte minst i kretsar som inbillar sig att Public Service i hemlighet är styrd av ett vänsterliberalt etablissemang som till varje pris vill förtiga sanningen om hur invandrarna i ohelig allians med feministerna och bögarna försöker ta över Sverige.
Medborgerlig samling, en liten sekt långt ut på högerkanten, gjorde vågen, SD-kopplade publikationen Samnytt slog på stora trumman och Kvartal, inte heller det en vänsterdoftande sajt, genomförde stor intervju med forskaren.
Bland de politiska motståndarna var entusiasmen mindre påtaglig.
”Ett svart hål av etnopanik i debatten”, fräste exempelvis vänsterpartisten Ali Esbati i en krönika.
När Tidöpartierna några år senare tillsatte en utredning om hur invandrare ska förmås frivilligt att återvandra var det ingen överraskning att högerns nya favoritutredare valdes.
– Det här är en win-win-situation. Personer som inte trivs i Sverige kan nappa om de får incitament att lämna, sade en påtagligt nöjd Ludvig Aspling, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, då initativet presenterades vid en presskonferens förra hösten.
Vänstern var, möjligen inte alldeles överraskande, dock missnöjd.
”Regeringen och SD riggar utredning av invandringens kostnader”, morrade tidningen Arbetets ledarsida.
Vilket visade sig vara ett prematurt påstående. Utredningen, presenterad i förra veckan, kom nämligen att överraska såväl hejaklacken som belackarna.
Joakim Ruist kom fram till att höjda bidrag för återvandring skulle ha mycket liten effekt och riskerar att skada integrationen.
I en avslutande kommentar beklagar sig forskaren:
”Kärnan i utredningens uppdrag är att studera hur andra länder arbetar med stöd till invandrares frivilliga utvandring, för att finna metoder som kan leda till att sådan utvandring kraftigt ökar. Utredningen har dragit slutsatsen att sådana metoder inte står att finna.”
Hepp. Det var ju inte så här det skulle bli.
”Det finns inga belägg för att integrationen skulle påverkas negativt”, muttrade den tidigare så upprymde sverigedemokraten Aspling.
Naturligtvis var diverse vänsterfigurer betydligt muntrare. En munterhet som sträckte sig in i den delen av borgerligheten som inte vill ha med Åkesson att göra.
Vilka slutsatser finns då att dra av de här hastiga förflyttningen av åsikter?
En är att okunnigheten om vad seriös forskning går ut på är utbredd. Riktiga forskare, de som sätter sökandet efter kunskap högst, är konsekvensneutrala.
Slutsatser ska presenteras, vem som än kan tänkas gynnas av den.
Såtillvida påminner forskning om den goda journalistiken. Och jag kan något känna igen mig i Ruists situation.
Läsare som aldrig försitter ett tillfälle att slänga iväg ett mejl till mig om hur värdelösa alla ”Aftonhorans” journalister är, kan överösa mig med beröm om jag avslöjar den socialdemokratiska röran i Botkyrka eller försvarar en kritiserad friande dom i ett våldtäktsmål.
Men kärlek av det här slaget brukar vara snabbt övergående.
I morgon kan de som i dag hyllar Joakim Ruist få högt blodtryck av honom igen. Och vice versa.
Sanningen har en tendens att vara mer uppskattad när den överensstämmer med ens egna åsikter.