Vi saknar svar när unga själva vill mörda
Är det därför vi inte kan stoppa kontraktsmördarna som åker till Danmark?
”När ska vi börja prata om att ungarna vill det här själva?”
2017 satt jag på ett café och diskuterade med en före detta gängmedlem. En person som brutit med det livet och istället börjat försöka få andra att hoppa av. Vi kan kalla honom Ahmed.
Vi pratade, som vanligt, om det som kommit att kallas ”rekrytering” – sättet som unga dras in i kriminalitet.
Och Ahmed var frustrerad. Som vanligt.
Vi diskuterade varför ord som ”rekrytering” leder fel. Som om att det hela handlade om ett slags medlemskap. Som om att det alltid finns en tydlig struktur att gå med i. Eller att det existerar en hundra procent ond kraft någonstans i samhället som sliter och drar för att få unga att skriva in sig i några slags kriminella friskolor. Som om att vi lever i en film med ett dåligt skrivet manus.
Ahmed föreslog ett annat ord för att beskriva det som sker: ”socialisering”.
Sättet som en ung människa vänjer sig vid gängkriminaliteten på. Normaliseringen. Förändringen av normer, som sker över lång tid. Tills man är redo att göra något.
Ahmed berättade om när han växte upp i ett utsatt område i Stockholm. Om hur starkt han reagerade som barn över det första våldsbrott han såg, och hur lite han reagerade över det våld som kom sedan. Han berättade om parallella makstrukturer som alla runt honom tog för givet. Om de första egna brotten och känslan i magen efteråt. Att känna sig mäktig och behövd. Om nya sneakers som plötsligt kom från de äldre och om väskorna som sedan bara skulle transporteras en liten bit.
Senare använde Ahmed sina erfarenheter arbetet med unga. Hans bakgrund gjorde honom duktig på att nå fram till kriminella. Det är på en sådan bakgrund mycket av vår kollektiva kunskap om gängkriminalitet hänger.
Så varför var Ahmed så förbannad?
Redan 2017 upplevde även han – med ett helt liv av gängkriminalitet bokstavligt tatuerat på kroppen – ofta saker han inte förstod när han talade med unga kriminella.
Och ingen verkade lyssna när han förklarade hur tonåringarna han mötte faktiskt sade sig vilja begå brotten som de dömts för.
I debatten om gängkriminalitet vill vi alltid hitta de underliggande orsakerna. Gärna ska de passa vår egen världsbild. Vi vill att problematiken ska bero på socioekonomiska faktorer, på oreglerad invandring, på slappa föräldrar, på kulturella skillnader, på ett rasistiskt samhälle, på Morgan Johansson, på Gunnar Strömmer, på Elon Musk eller på månens placering på himlavalvet.
Vi vill så gärna hitta det som finns där under, att det ibland känns som att vi inte pratar om det som sker rakt framför våra näsor.
När konflikterna kring Foxtrotnätverket drog igång 2023 fanns plötsligt en ny generation på gatorna. De sköt mot dörrar, mördade och sprängde. Inom polisen rådde viss förvirring, eftersom många av de unga utförarna inte fanns i deras nätverkskartläggningar – som av naturliga skäl ofta baseras på tillgänglig forskning om vad ett gäng är, och hur man går med i ett sådant.
De unga fanns inte med på polisens radar. Och blev därför svårare att stoppa.
Det spreds listor på ”jobb” på sociala medier, och unga skrev upp sig för att begå grova brott. Ibland mord.
Sommaren 2024 cirkulerar dödslistorna återigen på Tiktok och Instagram. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Det har blivit norm.
Med några klick går man vidare till slutna chattgrupper. Ofta handlar det om rena prislistor: ett namn och därefter summan du erbjuds för att mörda personen. Långa rader, som börjar med gängledare och slutar med så kallade ”springisar”, familjemedlemmar, vänner, eller personer som själva inte verkar ha en aning om vad en ”dödslista” är för något eller hur de själva har hamnat på den. Och därför får panik över att deras namn och adress snurrar på nätet.
Många av de senaste veckornas uppdrag finns i Danmark, av allt att döma på grund av gängkonflikter som Foxtrotledarna deltar i där.
Debattens fokus ligger då på skärpta gränskontroller och hårda citat från danska ministrar om ”det svenska tillståndet”.
Det är naturligt. Det är lättare att ha en sådan diskussion. Det är praktiskt att sortera upp världen efter något så tydligt: nationsgränser.
Men vi har fortfarande inte tagit tag i frågan som Ahmed ställde 2017. Den om att många unga säger sig vilja utföra brotten.
Varför? Själv har jag nog känt att den förklaringen gör det så lätt för andra i samhället att frånsäga sig ansvar. Jag har mött och intervjuat gängledare som sagt just detta, helt utan att skämta:
”Ungarna vill själva, jag kan inte göra något åt det. De bara fortsätter skriva till mig.”
Det handlar inte heller om att detta aldrig lyfts förut. Läs till exempel Amanda Hällstens reportage på temat från förra hösten, där personer som jobbar mot gängkriminaliteten i Stockholmsförorten Jordbro förklarar hur de ser unga tonåringar som försöker visa upp sig för gängen. Snarare än gängledare som aktivt ”rekryterar” unga.
Det saknas heller inte intresse för att reda ut frågorna i stort. Många människor som är långt mer intelligenta än jag har forskat, skrivit rapporter och presenterat den ena förklaringen mer rimlig och logisk än den andra.
Ändå fortsätter dödslistorna spridas. Och barnen fortsätter att tacka ja. Så självklart måste vi alla fortsätta att fråga oss själva varför.