Tack och lycka till, Ingvar Persson
Efter 23 år slutar han på Aftonbladets ledarsida
Publicerad 2024-08-30 07.00
Idag slutar Ingvar Persson som ledarskribent på Aftonbladets ledarsida.
I fortsättningen kommer han främst att återfinnas på ett älg- eller rådjurspass någonstans i Dalarnas skogar, möjligen med hunden Basil vid sin sida.
En historisk dag. Hur länge har du varit på Aftonbladets ledarsida?
– Jag har varit anställd sedan första augusti 2001.
Hur känns det nu att sluta?
– Dubbelt, det är en helt fantastiskt arbetsplats. En tidningsredaktion är en helt magisk plats. Många gånger är det ju sorgliga saker som händer. Men en magisk plats ändå. Men det känns också fantastiskt att äga sin egen tid. Och då måste jag ju även erkänna att, eeeh... eftersom jag hela tiderna pendlat mellan Stockholm och Bergslagen. Ja, jag kommer inte sakna resorna.
Vad känner du har varit mest minnesvärt under dina år?
– Det är ju jättesvårt att svara på. Om man väljer något måste man välja bort något annat. Det är ju oftast sorgliga händelser som fastnat. Det allra svåraste måste ha varit när Anna Lindh mördades. Jag kommer ihåg att Helle Klein, som då var politisk chefredaktör, ringde mig på morgonen den tolfte september och berättade att de inte lyckats rädda Annas liv. Det var så fruktansvärt eftersom det var en vän och även en person som hela socialdemokratin hade så stora förhoppningar om. Och mitt i detta så skulle vi göra en tidning, och det gjorde vi.
Hur lyckades ni med det egentligen?
– Jag har nu inte gått tillbaka och tittat på texterna, men det fungerade väl för att det måste fungera. Annas minne förtjänade det bästa vi kunde åstadkomma. Så.
Många har ju kommit och gått på redaktionen under dessa 23 år, men du har ju varit något av en konstant. För oss andra har du alltid varit här. Vad vill du skicka med till oss för framtiden?
– Att Aftonbladets ledarsida ju har mycket att slåss mot i vår tid. Men det är svårt att tänka sig en bättre barrikad. Den rollen förtjänar att tas på stort allvar samtidigt som man ibland behöver skriva med lätt hand. Ibland kanske man glömmer hur stor roll ledarsidan egentligen har. För makthavare, självklart, men främst för alla läsare. Som när man får mejl från människor och man har lyckats sätta ord på folks tankar. Då känns att man har gjort sitt jobb.
Är det några särskilda sakfrågor du tycker vi inte får tappa bort?
– En sån där generell sak är ju att Sverige är större än Stockholm, större än Stockholm city. Det finns mycket att berätta som kanske inte syns om man bara har ögonen på Stockholm. Sedan måste man slåss för alla de som inte har en röst. Jag tänker exempelvis på alla som hamnar i kläm i sjukförsäkringen. Det är ett exempel.
När jag en gång bad Gunnar Fredriksson (politisk chefredaktör på 1960- och 70-talen) om hans bästa råd för ledarsidan lutade han sig fram och sa ”glöm aldrig klassperspektivet”. Vad är ditt bästa råd?
– Jag tror inte att jag kan formulera det bättre än Gunnar, men det handlar väl om det. Ledarsidan måste vara röst för dem som inte har någon röst. Det är kanske ett annat sätt att säga det som Gunnar sa.
Vilken blir din sista text som ledarskribent i tidningen?
– Det blir en text om hur arbetsmarknaden har förändrats de senaste 20 åren. Av EU-inträdet och ny lagstiftning. Det har blivit mycket svårare idag för arbetarklassen att försvara sina intressen. Texten handlar även en del om lingon.
På måndag publiceras Ingvar Perssons text om att göra motstånd genom att plocka egna lingon. Tills dess kan man gärna läsa hans reportageserie från i somras om nyindustrialiseringen av Sverige: ”Basically back”.
Här följer hela reportageserien:
