Löfven tog jobbet för att ställa om industrin

När Stefan Löfven valdes till statsminister 2014 sa folk att industrin tillhörde historien. Sju år senare befann sig Sverige i en industriell renässans.
Hur gick det till?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

STOCKHOLM

Stefan Löfven letar lite efter orden när han ska beskriva den syn på industrin som mötte honom när han klev in i toppolitiken.

– Visst fanns det en förståelse, men ändå inte riktigt. Många hade väl fångats i tidens anda, att vi var på väg in i ett tjänstesamhälle.

Den tidigare statsministern talar om 2006 när han som nyvald ordförande i IF Metall också tog plats i det Socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Det var många som läste siffror som tycktes visa att allt färre arbetade i industrin.

– Mycket handlade ju om outsourcing, att transporter, restauranger och annat las ut på entreprenörer. Vi såg ju det där, och jag kunde bli förvånad över att hela tiden behöva påminna om industrin.

Löfven beskriver det som många fångats av det nya, det lite glamorösare.

Själv skrev jag mycket om industrin de där åren. Mycket handlade om fabriker, jobb och orter som hotades av nedläggning. Inte sällan handlade historierna om utländska ägare och produktion som skulle flyttas till andra länder.

Jag skrev om industrins betydelse för samhällsekonomin också, och om produktion som flyttade hem. Men det är möjligt att jag bidragit till bilden av en sektor på väg att försvinna.

Vi träffas på Socialdemokraternas klassiska partihögkvarter, Sveavägen 68. Det är lite ödsligt.

Härifrån centrala Stockholm har fabrikerna försvunnit för länge sedan. Kanske påverkade det reaktionen när finanskrisen slog till 2008.

För Stefan Löfven på IF Metall innebar den finansiella härdsmältan att allt vändes upp och ner.

– Jag skulle egentligen ha åkt till Australien för att träffa fackliga kamrater, men jag fick ringa och säga att det inte gick. Jag var ju tvungen att åka runt i landet.

Under kraschen försvann omkring 100 000 industrijobb i Sverige.

– Det blev tystare och tystare. Svenska industrier tvingades säga upp personal samtidigt som till exempel tyska och belgiska konkurrenter inte behövde göra det.

I andra länder engagerade sig staten för att brygga över problemen. Det räddade inte bara jobb, utan gjorde också att företagen stod redo när krisen så småningom klingade av. Men hos den svenska regeringen fick Löfven inget gehör.

– Här var det inget, det fanns inget intresse. Det var njuggt kan man säga.

– Vi brukar säga att i alla fall 30 – 40 000 jobb hade kunnat räddas. Det var ju inte en svag industri som drabbades, utan en finansmarknad som blåste oss.

Några år senare skulle Fredrik Reinfeldt ta regeringsplanet till Davos och göra sitt berömda uttalande om att svensk industri var ”basically gone”.

Erfarenheten från åren med finanskris och annat spelade roll när Stefan Löfven till sist accepterade att ta över uppdraget som ordförande för Socialdemokraterna. Uppdraget skulle öppna möjligheter att förändra.

– Jag kände igen mig från en situation på IF Metall när jag blev tillfrågad om att bli chef för organisationsenheten. Ja sa nej först, men under en promenad började jag fundera på bra saker man skulle kunna göra.

När frågan om att bli partiordförande ställdes för andra gången började likande tankar formas hos Löfven.

Redan under tiden på IF Metall hade planer på att gifta samman en ny industrialisering med klimatfrågan börjat formas.

– Vi måste ju göra en klimatomställning. Så är det bara. Och då både kan och ska industrin spela en jätteviktig roll.

Näringspolitiken blev också en av Stefan Löfvens profilfrågor som ledare för Socialdemokraterna. Vi fick lära oss helt nya ord, som ”industrikansler” och ”innovationskuvöser”.

– Det var kanske sådär.

Innovationsrådet som Stefan Löfven inrättade som statsminister är han däremot stolt över. Han samlade representanter för företagen, forskningen och fackföreningsrörelsen i regeringskansliet. Och han ledde själv arbetet.

– För mig var det naturligt att statsministern leder arbetet i ett innovationsråd. För det här är en nationell angelägenhet.

– Jag vill påstå att det bidrog väldigt mycket till den omställning vi har gjort. Bara att vi kunde sitta ner vid ett bord och fundera på hur vi stärker innovationsklimatet och hur vi ska hänga med.

Arbetet mynnade bland annat ut i 22 nationella program för olika branscher. Det skapade gemensamma mål, och nya samarbeten. Idag är branschprogrammen en av de saker som driver på klimatomställningen inom industrin.

– Det är så svenskt det kan bli på något sätt. Vi ska göra det tillsammans, och det är klart att det skapar resultat.

Löfven berättar om ett möte med SSAB:s Vd Martin Lindqvist. Han hade tänkt om. Som så många andra hade han betraktat klimatomställningen som något dyrt och besvärligt. Nu ville han istället att den skulle bli en del av framtidens affärsmodell, eftersom omställningen är nödvändig.

Resultatet blev Hybrit, projektet för att ta bort användningen av kol och helt ställa om tillverkningen av stål. Staten stöttade satsningen från början.

– När företag är på helt ny mark ska samhället gå in och stötta. Förutsatt att det är en gångbar idé.

En tidigare medarbetare till Stefan Löfven berättar hur angelägen han var att personligen vara på plats när det första spadtaget till försöksanläggningen i Luleå skulle tas. Ryktet säger till och med att han först nästan blev lite stött över att få dela plats på jordhögen med miljöpartisten Isabella Lövin.

Hybrit har väckt internationellt intresse. När Martin Lindqvist berättade om det kolfria stålet i samband med klimatmötet FN:s generalförsamling 2019 var nyfikenheten stor.

– Jag har aldrig sett så många frågor ställas.

Idag pågår försöken att begränsa utsläppen från stålindustrin över hela världen. Tack vare Hybrit har SSAB och LKAB ett litet försprång. För Stefan Löfven är det en fråga om klimat och överlevnad, men också om svenska jobb och framtidens välfärd.

– Morgondagens generationer kommer ju att fråga efter det här, CO2-fritt stål.

Stefan Löfven tackade ja till uppdraget som socialdemokratisk partiledare därför att han såg möjligheter att genomföra en omställning av industrin. Men inte ens han såg att resultatet skulle kunna bli att det byggs fabriker som kommer att vara arbetsplats för 3 000 personer på en åker i Mariestad.

– Nej, det hade jag nog inte. Men det är ju det här som är själva grejen. Omställningen måste göras, och det kommer att skapa nya jobb. Och nya jobb är framtidens välfärd.