Så fel hade Reinfeldt om svensk industri

Jätteinvesteringar, helt nya fabriker som växer fram där det nyss låg åkrar eller skogsområden. Tekniska framsteg och direktörer som åker till klimatmöten för att stolt visa upp sina framsteg. Ändå är det bara något årtionde sedan allt det här betraktades ”basically gone”.
Det här är ett försök att förstå vad som hände.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag antar att arbetet på den här artikelserien egentligen började för 20 år sedan. Inför sommaren 2004 fyra skrev jag en serie texter från olika håll i Sverige. En huvudroll spelade min entusiastbil, en Volvo Duett från 1968. Bilen lockade till samtal om samhällets utveckling och framtiden.

Jag åkte till Göteborg och träffade veteraner på Volvo som varit med och byggt Duetter. Jag åkte till dynamitsamhället Gyttorp och såg Ralph Erskines fantastiska hus. Och jag pratade med LO:s dåvarande ordförande Wanja Lundby-Wedin i Högdalen, Stockholmsförorten, där hon växte upp och hennes mor arbetade på ett café som finns kvar än i dag.

Det blev texter om nostalgi och något förlorat. Till en del handlade det säkert om förlorade politiska ideal. En vision om ett bättre samhälle och ett lättare liv. Men jag tror också något annat var på väg att gå förlorat, den ekonomiska grunden för det där samhället.

Jag har skrivit om arbetsmarknaden på Aftonbladets ledarsida i drygt 20 år. Under en stor del av den tiden har texterna handlat om fabriker som läggs ner, produktion som flyttas utomlands och om samhällen och människor i kris.

När Fredrik Reinfeldt i januari 2013 åkte till Davos och förklarade att den svenska industrin var ”basically gone” kom det inte som en blixt från klar himmel. Han tolkade, på sitt lite klumpiga sätt, en tidsanda.

Reinfeldts regering tyckte verkligen att problemet i Sverige var att vi hade för få jobb med låg lön. De trodde verkligen att tillverkning av bilar eller gruvor tillhörde historien, eller i alla fall att den skulle ske någon annanstans i världen.

Passiviteten under finanskrisen 2008 och tafattheten när biltillverkaren SAAB krisade berodde inte på tillfälligheter. I regeringens salonger såg man inte betydelsen av industrin för Sverige. De var inte ensamma. Pratet om det postindustriella samhället fanns överallt.

I dag byggs alltså nya fabriker och det skapas helt nya industriella processer. Anders Borg, finansminister under Reinfeldt, tar till och med plats som styrelseordförande i gruvbolaget LKAB.

Det är en otrolig vändning, och det är klart att det finns förklaringar. Klimatomställningen som gjort fossilfri svensk el till en guldkalv. Men också säkerhetsläget där det tidiga 2000-talets drömmar om en problemfri global marknad gång på gång torpederas. Klassiska svenska styrkor, som kompetens och det faktum att svenska ämbetsmän trots allt inte förväntar sig mutor.

Men det är också något annat, ett skifte i samhällsanda. Politiker och makthavare pratar annorlunda om industri idag. Ulf Kristersson har varit i Oxelösund och tagit spadtag för det nya stålverket. Ebba Busch tog med EU-kollegorna till Kiruna. Utbildningsminister Mats Persson använder industrins behov som argument när han vill begränsa universitetens frihet. Och så vidare.

De här artiklarna kommer inte att bli en genomgång av Sveriges industriella renässans. Jag kommer inte ens att kunna visa representativa exempel.

Texterna gör inte heller anspråk på att peka ut vad som behöver göras för att den ska fortsätta. Däremot hoppas jag hitta några svar på frågan hur vi kunde tro att industrin var ett passerat stadium? Och på vad som fick oss att vakna upp.

Och om någon undrar, Duetten kommer att få en roll också i den här berättelsen.