De gör heavy metal om en riktig arbetarhjälte
Alrik Anderssons öde lyfts fram i album och bok
Metallarbetaren Alrik Andersson från Horndal i sydöstra Dalarna har aldrig fått några statyer resta över sig och satt egentligen aldrig på några höga poster. Men han var lokal facklig ledare och en av många som råkade illa ut efter storstrejken 1909.
Han var okänd redan under sin livstid och senare totalt bortglömd – fram till nu när halvkända heavy metalbandet Horndal (uppkallat efter sin hemort) har förverkligat den briljanta idén att släppa ett album med sånger om hans liv – ”Head hammer man”.
I samma veva ger bandets sångare Henrik Levahn ut med boken ”Head hammer man: Horndals bortglömde hjälte” (Mena förlag) som innehåller bakgrundsinformation, intervjuer med släktingar och så vidare.
Horndal har tidigare sjungit om ortens historia på ”Remains” (2019) och ”Lake drinker” (2021). ”Head hammer man” går i samma stil, musiken är tung som ett valsverk. Som så ofta inom genren är det bitvis svårt att höra texten, även om budskapet ändå framgår tydligt i låtar som ”Fuck the scabs”. (Stämplad som EXPLICIT av Spotify, för att varna känsliga lyssnare).
Varje förort, småstad och bruksbygd har en levande historia, fylld av människor som har kämpat till sig alla de rättigheter vi tar för givna i dag. Deras öden ligger ofta gömda djupt nere i arkiven och det är väldigt roligt när de plockas fram.
Sen kan man tycka vad man vill om att storstrejken 1909 – som slutade i totalt nederlag för facket – ännu en gång får bli symbolen för arbetarrörelsens historia. Den enda händelse som fått lika mycket uppmärksamhet är Ådalen 31 – som ju inte heller var särskilt uppmuntrande.
Det finns ju hundratals lyckade strejker som man skulle kunna minnas också.
De arbetare som fick komma tillbaka till sina jobb tvingades ofta lova att gå ur facket
Alrik Andersson blev svartlistad efter storstrejken och kunde inte få något mer arbete. Liksom många andra tvingades han fly över Atlanten. ”No place for unions / no place for me / no place for justice”, konstateras det i en av sångerna. Han bosatte sig i Chicago, dit nådde inte arbetsgivarföreningens hämnande knytnäve.
De arbetare som fick komma tillbaka till sina jobb tvingades ofta lova att gå ur facket. LO förlorade ungefär hälften av sina medlemmar och för många förbund stannade verksamheten av helt.
Det som ändå är intressant med storstrejken är att komma ihåg hur illa läget faktiskt var. Det krävdes en mycket stark övertygelse för att inte ge upp helt år 1909.
Den sista striden mellan arbete och kapital hade utkämpats och kapitalet vann. Det hade blivit omodernt med fackföreningar och det fanns inte en chans att någonsin uppnå målen om allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag.
Läget var helt kört. Ända tills det vände.
