Det har hänt något med svensk hiphop
Plötsligt låter gangsterrappen som Melodifestivalen
Svensk populärkultur är ofta mallad efter sin amerikanska motsvarighet. Även hiphoppen. Det var ju ändå i USA som den föddes, och det var därifrån den växte till världens största globala ungdomskultur.
Den svenska hiphop jag växte upp med följde mallen. I början av tvåtusentalet kopierade artisterna noggrant sina amerikanska förebilder.
Musiken som spelades på klubbar var nästan uteslutande råa produktioner med ett DNA hämtat ur den afroamerikanska musiktraditionen. Rapparna försökte låta och se ut som att man var från Brooklyn eller Bronx. Kanske möjligen Los Angeles. Egentligen bodde man på Södermalm, i Norsborg, på Rosengård eller i Angered.
Sedan dess har svensk hiphop bytt skepnad hundratals gånger. Den har också gått från subkultur till topplistepop. Men influenserna från USA har varit konstanta. Med undantag för några kortare blickar mot den brittiska scenen.
Tills för några år sedan. Då började den senaste svenska generationen rappare istället snegla mot resten av Europa. I alla fall när man skulle producera sina största hits. Både sound och attityd hämtas från den våg av immigrantrap som startade i Marseille och Barcelona. Rapparna? De kommer från Märsta, Växjö, Sollentuna och Rågsved.
Skiftet har pågått länge, säkert under de senaste fem åren. Men tittar man på topplistorna en sommardag 2024 så kan det kännas som att förändringen nu är fullständig.
På Spotifys svenska spellista ”100” – ett av branschens skyltfönster för vad som händer på hiphopscenen - ekar de flesta större hitsen idag av franska och spanska förebilder.
Själva produktionerna är ofta i fyrtakt - pumpig, radioanpassad house och techno. En slags melankolisk och utpräglat europeisk popmusik med skimrande syntackord över melankoliskt pumpande bas och smäktande, tårdrypande refränger. Svensk gangsterrap förklädd till mjukt flytande dansmusik.
Förebilderna är Marseille-rapparen Jul, som under det senaste decenniet hunnit fungera som en förgrundsfigur för generationer av unga europeiska rappare.
Samt spanske rapparen Morad – vars melankoliskt pumpande dansmusik under de senaste åren format soundet av hela den löst sammanhållna scenen.
Som så ofta i hiphopkulturen är det här musik som talar till de som befinner sig i samhällets utkanter – rent praktiskt eller mentalt.
Många unga lär sig spanska endast med hjälp av Morads musik.
På ytan handlar Morads låtar om exakt samma ämnen som stor del av svensk ”gangsterrap”. Men musiken fungerar också som spegling av en vardag för miljontals unga som inte känner igen sig själva i någon annan del av den europeiska kulturen.
I ”Ninos Pequenos” rappar Morad om ensamkommande flyktingbarn som försöker ta sig över haven och in i Europa för att försörja sina familjer.
Den spanska journalisten och biståndsarbetaren Victoria Silva Sánchez har mött många unga som lär sig spanska endast med hjälp av Morads musik när de sitter i flyktingläger på båda sidor av Medelhavet. Silva Sánchez beskriver vilken viktig funktion den här musiken har för en sjuttonåring som flytt till ett nytt land.
Just kopplingen till immigranter från hela världen har gjort Morad till en av Spaniens största artister, hans musik ekar överallt i dagens svenska hiphop.
Morad har även uppträtt flera gånger i Sverige, samarbetat med Malmörapparen Guleed och till och med spelat in videos vid Möllevången.
Här har jag valt ut några av de allra tydligaste exemplen från de senaste åren – hits från Morad och de svenska artister som inspirerats av den europeiska rapvågen.
Även om många svenska rappares produktioner låter som exakta kopior av de största europeiska stjärnorna, så färgas självklart även vår musik av landet vi bor i. Man kan se det som kreativa val och influenser – eller bara som försök att passa in på stränderna i Tylösand och Båstad.
Plötsligt låter två av Sveriges största gangsterrappare som att de står och formationsdansar med konfetti i ansiktet
Det finns mängder av exempel just under sommarmånaderna, då de flesta artister ser till att släppa sina allra mest oblygt kommersiella låtar.
Ta till exempel ”Hemsk”, det senaste samarbetet mellan två av Göteborgs bästa rappare, Sarettii och Asme. Den melankoliska basgången låter exakt som en rap-hit från kontinenten idag. Men i refrängen flyttas allt ytterligare ett steg.
Då exploderar alltihop i en annan stolt svensk tradition: allt blir till svajande och storslagen mellodisco. Plötsligt låter två av Sveriges största gangsterrappare som att de står och formationsdansar med konfetti i ansiktet, i en ishall döpt efter en alkoholfri öl någonstans i Mellansverige. Det luktar schampo och popcorn, inte avgaser och gräs.
”Hemsk” är en av många sommarhits som pekar mot en annan framtid för en hel generation rappare. Här saknas allt bagage som debatten kring gängkriminaliteten vanligtvis ger den svenska hiphoppen. Själva löftet som hiphoppen bygger på – att ta sig från en plats till en annan – har infriats. Resan har lett någonstans. Nu är det bara pop, inget annat.
