”Att prata så om låtar? Helt jävla bisarrt”
Hästpojkens Martin Elisson om låttexter och avsmak inför litteraturdiskussioner
– Jag läste mycket förr. Sen fick jag barn nyligen och så slutade jag läsa. Jag har inte läst en enda bok sen jag fick min dotter, säger Martin Elisson.
Tillsammans med Adam Bolméus utgör han bandet Hästpojken, vars senaste album, ”River av ett liv”, släpptes i april. Det är bandets femte skiva, 16 år efter den första. Innan dess var båda med i på sin tid hyllade Bad Cash Quartet och turnerade bland annat med Broder Daniel.
Som sångare och textförfattare i Hästpojken har Martin Elisson år efter år formulerat snärtiga, drogiga, lyriska och depressiva rader som sätter sig i skallen. Han har en särpräglad berättarstil i sina låtar, ett uttryck som gör att jag vill prata med honom om text.
”Vi förtjänar nog ändå/att få köpa lite koks och så/för det var så väldigt länge sen/vi svek oss själva och dig igen”
(”Caligula”, 2008)
Elissons låtar fastnar hos fler än mig. Jag har varit på många Hästpojken-konserter och upplevt samma sak varje gång. Från konsertens inledande stavelse och hela vägen till den sista sjunger alla i publiken med. I varje rad, utan att missa en intonation eller ordföljd.
Men enligt Martin Elisson saknar det han skriver helt värde utan musiken och melodierna.
– En låttext är aldrig bättre än den låter när man sjunger den. Den lever inte ett eget liv. Våra texter faller jävligt platt om man bara tar dem rätt upp ner och inte har musiken bakom, säger han.
Jag håller inte med honom och nämner ”Från där jag ropar” som ett bra exempel på motsatsen.
”På trottoaren, där jag bor/där står rader av ensamma skor/i affären har frukten fått hår/pizzerian har tystnat från alkisars skrål/På pissoaren är jag själv/och ingen frågar vad du gjort ikväll/och det enda jag hör/det är drömmar som dröjer sig kvar”
(”Från där jag ropar”, 2009)
Den är också en av flera Hästpojken-låtar Martin Elisson skrivit med tydliga referenser till litteraturen.
– Den är inspirerad av en Raymond Carver-novell. Men det är kanske egentligen ”Där jag ringer ifrån” (”Where I’m calling from”). Det handlar om en person som ringer från ett behandlingshem, säger Martin Elisson.
Apropå att hinna läsa som nybliven förälder, vilket Martin alltså inte klarat av, säger han sig vara imponerad av att hans pappa orkade läsa ”mer än snittet”, till exempel mycket av John Updike, under småbarnsåren.
Bland de författare som inspirerat Martin Elisson nämner han både Roberto Bolaño och Charles Bukowski – men lika mycket låtskrivare som Leonard Cohen och Johnny Thunders.
Hans litteraturintresse fick honom också att börja plugga litteraturvetenskap. Men det blev inget lyckat möte.
– Jag kände ett stort mått av avsmak. Jag fattade inte riktigt vad man gjorde där, vad det handlade om. Man skulle diskutera texter och det blev väldigt teoretiskt. Jag kände, jävlar vad ointresserad jag är. Jag tyckte väldigt mycket om att läsa och det var många bra böcker man fick läsa. Men jag hade svårt att anpassa mig till det sättet som man diskuterade böckerna på. Det var ett sätt att prata om verken som, om jag skulle applicera det på musik, hade varit helt jävla bisarrt. Att sitta och prata så om låtar? Det är ju något man ska känna.
Martin Elissons inställning till låttexterna krockar med min egen.
Orsaken till att jag vill intervjua honom handlar på sätt och vis om att prata om låtarna på precis det sätt han tycker är bisarrt.
Han är också först lite motvillig när jag säger att hans texter nästan alltid landar i mörkret, till och med de som börjar i ljus.
” Till alla ni som alltid känner lite mer/Som håller på att spricka för att ingen annan ser/ Till ni som tycker att det borde vara fler/Som skjuter sig i huvudet än de som vill ha mer/Jag känner detsamma/aldrig något annat”
(”Piggy”, 2024)
När jag citerar honom himlar han med ögonen åt det han själv skrivit, och ger sedan med sig.
– Jag är en väldigt negativ person. Som har svårt att förstå ’varför?’, om väldigt många saker. Vardagen är jävligt svår. Vi har ju ett bra samtal här nu, men bara att småsnacka, på en fest och så, kan jag tycka är väldigt svårt.
Parallellt med den inställningen berättar han att fantasin om att kunna göra om världen inifrån sitt eget huvud är ett återkommande tema.
– ”En magisk tanke” är döpt efter ”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion. Den läste Adam [Bolméus] också. Just det här att man liksom tror att man kan förändra någonting, och göra det genom tankens kraft, det tycker jag är intressant.
Så intressant att han skrivit en annan låt, ännu bara utgiven som bonusspår på vinyl, inspirerad av samma Didion-bok, med snarlika titeln ”Magiskt tänkande”.
Möjligen kan han åstadkomma mer positiva känslor i texten genom tankens kraft. Det är åtminstone något han strävar efter just nu.
– Vet du vilken låt ”Thirteen” med Big Star är?
Nej, tyvärr.
– Det är en sån låt som bara fångar ett kort tillfälle när det känns bra, när det känns lätt. Att göra det på ett sätt som inte är för patetiskt, det är nog en dröm.
När jag fortsätter fråga om litterära referenser i Hästpojken-texterna nämner han ”Det finns mycket att säga, men kanske mer att va tyst om” från det nya albumet. Det är en referens till förordet i Ludvig Wittgensteins ”Tractatus”: ”vad som alls låter sig sägas, kan sägas klart: och vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.”
– Då tänkte jag: nu kommer folk förstå.
Det snappade inte jag upp alls.
– Det är väl det man söker hela tiden, om jag utgår från mig själv. Att man vill nå någonting mer precist än det man kan uttrycka. Om vi gör en spelning och det är folk där som sjunger med, då kan jag känna att det ju, liksom, vi kanske tänker likadant. Och det ger en energi, vilja att fortsätta.
”Och när solen gått ner/dansar jag själv här på mitt rum/på mitt hotell/Nej jag kommer aldrig mer att försöka med/att vara nån annan/Tänker att jag ändå är/den jag lever med/och den sista jag kommer se/när jag faller samman”
(”Min nya parfym”, 2024)
