Systrar måste alltid skildras som motpoler
Sigge Eklunds ”En del av dig” säger inget nytt
Det vilar en sorts mystik över systrar. Jag vet inte riktigt vad det handlar om, en infantilisering? Fetischering? Kanske till och med en mytologisering? Det platoniska bandet mellan fullvuxna kvinnor som behandlar varandra som föräldralösa barn är lätt att romantisera. Som är beredda att gå på brinnande kol bara för att få vara nära eller för att få låna ett linne.
Jag tillhör själv en sådan skara. Jag är mellansystern som förväxlades med min storasyster när det var hennes student. En gammal släkting kom fram och skulle göra high five, nej nej, det är inte jag, det är hon som är full på sitt rum som tar studenten. Ibland får vi höra att vi ser ut som tvillingar, men jag tycker min yngsta syster är mer lik henne än vad jag är. De har båda långt blont och friskt hår, till skillnad från mig som knappt kan få det längre än till axlarna.
Alla vet att det sitter i längderna. Det gör det i alla fall när det kommer till systrarna Julia (Zara Larsson) och Agnes (Felicia Maxime) i Sigge Eklunds nya film ”En del av dig”. De ser ut att vara hämtade ur en John Bauer-målning men i stället för en liten sagofigur med håret ned till vattnet så är de två så lika varandra att lillasystern Agnes inte behöver göra mer än att inta storasysters garderob för att efterlikna henne. Vilket hon gör efter hennes plötsliga död.
Man kan hantera sin sorg på olika sätt, och Zara Lar … jag menar Julia är allt som Agnes velat vara, så när hon inte längre finns är det fritt fram att överta hennes självsäkerhet och hennes romanser. Det är som det alltid verkar vara med systrar i sagor: de blir tilldelade en särskild egenskap som står i motsats till den andre. Antingen är man ordningsam och sammanbiten eller frisinnad och riskbenägen. Alltid i ett samspelt motpolsförhållande. Det gäller både i Jonas Hassen Khemiris bok ”Systrarna” och i Tjechovs ”Tre systrar” som sattes upp på Stadsteatern i början av året. En är ordentlig, en är inte det, en längtar bort, en gör inte det.
Systrar (i generella ordalag) får sällan gestalta hela personer. I stället är de delar av varandra eller av någon annans projektion. Sällan handlar berättelserna om vad det faktiskt innebär att tillhöra en skara som ser ut som replikor av en själv och är fastkedjade vid varandras hjärtan. I stället handlar det om avundsjukan och om den sönderslitande jämförelsen.
Kanske är det en nidbild av kvinnliga relationer, eller så är det så syskonskapet faktiskt ser ut. Tillsammans utgör man en helhet, på egen hand är man bara en del. Kanske är det därför, som Tone Schunnesson beskriver det i ett avsnitt av Cafe Bambino, det är så svårt att skaffa sig en identitet när man har ”två fucking systrar” att hela tiden förhålla sig till?
Eklunds film säger inget nytt om den utmaningen, inte heller om ungdomen som numera alltid porträtteras med den amerikanska ungdomsserien ”Euphoria” som förebild. Det är visserligen en svår uppgift att försöka gestalta den direkta sorg och det tomrum som skulle uppstå om man förlorade en syster, men Felicia Maximes ohämmade tårar är ändå svåra att värja sig mot.
Fotnot: ”En del av dig” visas på Netflix.
