Bombastiskt manifest mot moderna fotbollen

Simon Banks polemik hade vunnit på retorisk återhållsamhet

helskärm

”Mot den moderna fotbollen” är en slogan man ofta kan se på klistermärken nuförtiden. De som sätter upp dem är, paradoxalt nog, själva ett typiskt uttryck för denna moderna fotboll, företrädare för den ”ultraskultur” som började importeras när sporten blev global underhållningsindustri på nittiotalet.

I denna belägenhet befinner sig Simon Bank, profilerad fotbollskrönikör i denna tidning och därmed företrädare för de senaste trettio årens enorma mediala hausse för fotbollen, ändå en lika profilerad skeptiker mot vissa sidor av sporten. ”Vem mördade min fotboll” är, som titeln lätt antyder, ett manifest i frågan, eller rättare sagt ett försök att komma tillrätta med paradoxerna.

Det är på många sätt ett sympatiskt manifest, byggd på en trotsreaktion jag helhjärtat delar. Boken inleds vid 2022 års VM-final i Qatar, under en match då presidenter, miljardärer och diverse James Bond-skurkar på ett stadium byggt av gästarbetare ser Argentinas målvakt fira sitt VM-guld genom att placera sin trofé som en erigerad fallos framför sig. Detta är den moderna fotbollen, ett uttryck för ”strukturell rasistisk ojämlikhet”, ”toxisk maskulinitet” eller andra företeelser Bank med fog ogillar. Just passagerna med den där maskuliniteten tilllhör för övrigt bokens bästa delar: här finns modiga uppgörelser både med kulten kring Zlatan och föreställningen att en "äkta" supporter är en fanatiker med dålig impulskontroll.

Hur blev det så? Bank säger sig vilja utöva ”hederlig politisk arkeologi” för att frilägga roten till det onda, men det måste sägas att hans grävredskap är skäligen trubbiga. Den brittiska samtidshistoria där han startar sin utredning skildras i grälla färger, där fotbollen i egenskap av traditionell arbetarklasskultur blir offer i ”en kamp mellan klassintressen” med strejkande gruvarbetare på ena sidan och maktlystna konservativa å den andra.

Den som läser exempelvis Dominic Sandbrooks tjocka volymer om samma period får istället bilden av en stridslysten fackföreningsrörelse som genom ständiga konfrontationer med landets regeringar (som mellan 1974 och 1979 leds av Labour) bär en stor del av skulden för att ha jagat de brittiska väljarna Thatchers armar. Men det viktiga för Bank är att i pamflettartade ordalag etablera sin urmyt med fotbollen som skapad av de fattiga och stulen av de rika. ”Gruvarbetarna begravdes i sin underjord, rymdskeppet fotboll seglade ut i stratosfären”, som han i karakteristiskt dämpade ordalag utbrister.

Det är inte den enda gången den vackra tendensen undermineras av retoriken. Bank hyllar de självpåtagna ”begränsningarna”, det vill säga reglerna, som fotbollens grundförutsättning. De reglerna skapades inte av några charmiga trashankar i en gränd i Montevideo, utan av engelska överklasskillar på Cambridge.

Banks lidelsefulla avsky mot videoövervakningssystemet VAR är på samma sätt polemiskt påstridig, men bygger på antagandet att det påtvingats fotbollen av samma ondsinta krafter som ställer till allt annat elände i världen och att den gamla ordningen med en allenarådande domare var ett slags fotbollens rousseauanska oskuldstillstånd. Men systemet infördes 1901, som en reaktion på sportens tilltagande professionalisering. Hade tv-kameror funnits hade man säkerligen tillgripit dem eftersom man ansåg att spelets regler – de begränsningar Bank talar så lyriskt om – var så viktiga att det var en poäng att de genomfördes. Själv undrar jag om fotbollen skulle ha blivit mänskligare om Lina Hurtigs mål i straffläggningen mot USA i VM 2023, det som av mållinjeteknologi upptäcktes ha varit en millimeter över linjen, istället skulle ha blivit föremål för den infekterade tvist som annars, oavsett domslut, skulle ha blivit resultatet?

Jag lutar åt att detta är ett stilistiskt problem. Det upphetsade tonfall i vilket Bank skriver sina krönikor – salvelsen, utropstecknen, det överlastade bildspråket – förbjuder honom den återhållsamhet och precision som krävs för att polemik ska bli verksam. Han ”älskar” Messi, han ”älskar” Mpappé, när Argentina vinner VM-finalen säger han sig se hur ”36 års himmelsblå ångest lyfter och seglar i väg ut mot öknen”. Han skildrar Premier Leagues tillblivelse med en bild som ärligt talat är svår att visualisera: ”Den 15 augusti 1992 sjösattes kolossen som skulle bli det ultramoderna ångloket i rörelsen som kom att förändra världens största sport.”

Detta bombastiska tonfall är i mina ögon ett lika typiskt och svåruthärdligt inslag i den ”moderna fotbollen” som de reklaminslag från något spelbolag som kommer att plåga oss under tv-sändningarna från EM. Ironi är det enda möjliga förhållningssättet till denna besynnerliga företeelse, för att inte tala om en bättre förutsättning för god prosa.

Nåja, Bank skriver i sina avslutande deklarationer att man inte ska köpa ”åsiktspaket”. Rimligen betyder detta att man kan sympatisera med Banks vedervilja mot den ”moderna fotbollen” och ändå se fram mot EM i sommar, en turnering där lag från Danmark och Albanien fortfarande har gott hopp om att rå på dem från England och Spanien. Där, som Bank kanske skulle formulera det, gruvarbetarna fortfarande kan ta över rymdskeppet.

Eftersom Simon Bank arbetar på Aftonbladet recenseras hans bok av Jesper Högström, författare och kritiker på DN.