I terroristernas värld finns inga oskyldiga
Debattören: Lyckas vi inte avprogrammera hemvändarna är vårt öppna samhälle över
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-08-24
DEBATT. Vilka är de, bilförarna som avsiktligt kör ihjäl människor, ungdomarna som söker efter kunskap om farliga kemikalier och om hur man tillverkar bomber, de som fäster sprängmedel på kroppen för att begå ”utvidgat självmord”, alltså döda sig själva och ta med sig så många som möjligt i döden?
Ett kan vi lägga märke till: Med få undantag är de unga eller mycket unga människor, i övre tonåren, tjugoårsåldern, några få kring de trettio. De som varit äldre är verkligen få.
Åldern är uppenbarligen en viktig faktor. Vem har inte varit ”radikal” i åtminstone något avseende mellan 15 och 25? Känslorna är starkare än förnuftet, en rad livserfarenheter saknas ännu, och förmågan till kritik är ofta svag och likaså tålamodet att söka andra alternativ än det som just då ter sig som rätt.
De som är något äldre – tjugoåringarna och uppåt – visar sig ofta (men inte alltid) ha ett förflutet i småkriminalitet. Vidare kan vi se att ”radikaliseringen” som regel innebär att man bryter med familj och tidigare kamrater. Efter dåden uttrycker familj och bekanta förvåning: ”Han var inte alls sån!”. Förövaren har sökt efter något annat än det som tradition, familj och miljö har stått för.
Och detta ”andra” finns: Daesh/IS erbjuder på Internet och ibland via personlig påverkan bokstavligen en annan världsbild.
Vi ser den på de kartor som IS-propagandan innehåller: Kartan har inte dagens gränser och stater, utan världen visas uppdelad i de provinser och regioner – med tillhörande beteckningar – som vi känner igen från de tidiga kalifatens tid, särskilt hur världen beskrevs under det abbasidiska Baghdad‧kalifatets epok (750-1258). En världsbild och en historieskrivning där man kan placera föreställningen om utopin, det ideala samhället.
Där och i den tidiga muslimska tiden söker man upp prejudikaten för det man gör och finner den terminologi som kan sätta ord på det som händer och även på det man drömmer om.
Det är en starkt selektiv och även falsk historieskrivning, men den kan i sin skenbara tydlighet verkligen ge intryck av att man har funnit förklaringen till varför världen ser ut som den gör och vad som är felet. Ens handlande – terrorn – kan då te sig som rimlig.
Världsbilden är utpräglat dualistisk. Det finns bara de två: Rätt och fel, vi och dom, de trogna och förnekarna, Gud och Satan.
De andra, stormakterna och världens ledare, ”de” ser sig som stora, de är mustakbirun, ”övermodiga” så som Iblis, djävulen, är övermodig, men ”Gud är större” (Allahu akbar). ”Alla som inte är med oss är mot oss.”
I den här världsbilden finns inte några oskyldiga, några ”civila”.
För de vanliga fromma är detta stötande eftersom terroristerna tillägnar sig (en del av) det religiösa språkets ord och kategoriseringar. Men de använder det inte till att uttrycka religiösa känslor och upplevelser utan för att legitimera terrorism och få våldsaktioner att bli moraliska. Det religiösa språket flyttas från ett fält (den religiösa upplevelsen och känslan) till ett annat (hatets, våldets och terrorns).
Detta är inget nytt i religionernas värld; vi har sett fenomenet många gånger under seklerna. Den religiösa traditionen kan liksom ett språk uttrycka det som vi ser som positivt, men traditionen kan också uttrycka och legitimera det vi ser som skadligt. Språket – den religiösa traditionen – är så att säga etiskt obestämd.
Man ska komma ihåg att ingen religion någonsin finns ”i sig”, det är alltid något som finns i konkreta individers sinne och upplevelse. Därför är den olika för olika individer.
Observera att det inte är i den vanliga verksamheten i ”den etablerade medelklassmoskén” som IS världsbild förmedlas. Där tillhandahålls tvärtom som regel alternativ till den; framför allt fungerande integrerande handlingsmönster.
”Radikaliseringen” – om vi nu ska använda den termen – sker i den lilla gruppen, cellen, och den sker snabbt. En ung människa erbjuds något att engagera sig i, och detta något tillhandahåller en världsbild som tycks ge engagemanget sammanhang, innebörd och mening. Den lilla gruppen kan ha sin ”imam”, ofta självutnämnd, och sällan med egentlig utbildning men som ger de enkla svaren.
Vad kan ersätta detta? En annan världsbild. Vad vi kan hoppas på är en fungerande avprogrammering för ”hemvändare”, att försöka ge en bättre fungerande världsbild, möjlighet till andra engagemang som ter sig meningsfulla, möjlighet till att börja på nytt. Återanpassning i samhället. Det finns metoder för detta.
Misslyckas det, ja, då får man ta till kontroll och övervakning – och släppa drömmen om det öppna samhället.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.