Bara 26 procent av alla ätstörda är underviktiga
Debattören: Jag väntade sju år med att söka hjälp eftersom jag var normalviktig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-07-22 | Publicerad 2021-07-21
DEBATT. Anorexi, Anorexi, Anorexi. Det är den enda ätstörningen som faktiskt existerar i dag. I alla fall om vi ska dra en slutsats av medias rapportering av ätstörningar.
Den extremt magra kroppen, ett blekt ansikte och en människa som inte äter överhuvudtaget. En stereotyp bild som förföljer dem som existerar i skymundan. De som lider lika mycket som en anorektiker, men med annat BMI.
I media kan vi se före- och efterbilder på tidigare anorektiker med rubriker som: ”Hon gick ner 24 kg - höll på att dö”. Vi kan läsa om dem som anses ha varit värst drabbade av ätstörningar. De som varit underviktiga. Personer som varit inlagda och nära på att dö för att kroppen gett upp fysiskt på grund av svält har fått medieutrymme.
Men är det verkligen så rapporteringen om ätstörningar bör ta sig i uttryck? Är det inte vi journalister som ansvarar för att åskådliggöra en sanningsenlig bild av hur samhället faktiskt ser ut?
Enligt en rapport från Riksät, nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling, var 26,2 procent av dem som diagnostiserades med en ätstörning underviktiga mellan 2017-2019. Resterande 73,8 procent var normalviktiga, överviktiga eller led av fetma.
Den stora majoriteten av dem som drabbas och diagnostiseras med en ätstörning är följaktligen normalviktiga eller överviktiga. Den skeva mediala bilden av hur en ätstörning ser ut och tar sig i uttryck överensstämmer således inte med verkligheten.
Det går inte att se om någon lider av en ätstörning oavsett undervikt, normalvikt eller övervikt. Och det går definitivt inte att jämföra det psykiska eller fysiska lidandet mellan ätstörningsdiagnoserna. Det är helt individuellt.
Min poäng är inte att vi ska tala mindre om anorexi eller lägga någon skuld på människor som lider eller lidit av just den ätstörningen. Det handlar snarare om att vi journalister måste synliggöra även de andra ätstörningsdiagnoserna, så som exempelvis Bulimi, Hetsätningsstörning och Ospecificerad ätstörning. Media måste föregå med gott exempel och ta alla ätstörningar på allvar. Det behöver ske en radikal förändring, och det snarast.
Konsekvenserna av den skeva mediebevakningen är många. Som anhörig eller närstående till någon som drabbats av en ätstörning kan det bli svårt att uppmärksamma problematiken då synen på ätstörningar ofta innefattar viktnedgång eller någon som är magert lagd. För den som är drabbad kan skulden och skammen bli enorm då denne inte räknas in i mallen för att ha en ätstörning. ”Jag är ju inte underviktig, jag kan inte söka hjälp”, kanske man tänker.
Inom den allmänna vården vittnar flertalet ätstörda patienter om ett otillräckligt bemötande och utebliven hjälp då de ansetts ha haft ett för högt BMI för att räknas som ätstörda. Även inom vården existerar således en enorm okunskap gällande ätstörningar, något som givetvis inte endast kan härledas till mediebevakningen.
Jag var femton år första gången den där ätstörnings-demonen tog tag i mig. Vissa veckor levde jag precis som mina klasskamrater. Jag festade, träffade killar och tränade. Andra veckor var annorlunda.
I bland satt jag på lunchen, ensam i skolkorridoren, med en tonfiskburk framför mig. Lärare gick förbi och hejade glatt. En lärare sa att det stank i hela korridoren på grund av min tonfiskburk med ett leende på läpparna.
Hade lärarnas reaktioner sett annorlunda ut om jag varit underviktig? Jag förmodar det.
Under flera års tid tänkte jag söka hjälp för min skamfyllda problematik. Men jag var ju bara normalviktig. Vem skulle egentligen tro mig? Det tog hela sju år för mig att ta det där steget. Jag sökte hjälp i smyg. Jag sa inget till mina närstående. Ingen skulle förstå. Jag skämdes och ljög varje gång jag skulle till ätstörningskliniken. Åren gick.
Ingen utanför vården visste något. Och med tiden passade jag plötsligt in i den där stereotypa ätstörningsbilden. Jag var underviktig och diagnostiserades med anorexi. Och först nu uppmärksammade omgivningen att jag hade en ätstörning. Trots år av öppet destruktiva beteenden med perioder av extrem överträning, bantning och självhat.
Alla de åren som normalviktig hade på något vis gått obemärkt förbi. Att jag som barn och ungdom provat på diverse bantningsmetoder hade inte problematiserats, utan snarare ansetts vara något som per automatik ingick i ungdomsåren.
Jag funderar i bland på hur min resa hade sett ut om synen på ätstörningar varit mer i paritet med verkligheten. Den där femtonåriga flickan hade kanske förstått att hon varit berättigad hjälp. Kanske hade åren av lidande förkortats. Jag förutsätter att någon då i ett tidigare skede hade reagerat på mitt ständiga prat om bantning och träning, trots min normalvikt.
Det finns indikationer på att ätstörningsproblematiken i dag ökar, inte minst i de yngre åldrarna. Det måste ske en förändring gällande synen och vetskapen om ätstörningar. Jag vill att samhället får ta del av den informationen som behövs för att vidare kunna förebygga ätstörningar och hjälpa personer som lider i ett tidigt skede.
Jag vill att den där femtonåringen som i dag går i mina fotspår ska ha de bästa förutsättningar för att bli hjälpt i tid, något som statistisk sett är fördelaktigt för att vidare bli helt återställd fysiskt och psykiskt.
Sist men absolut inte minst vill jag rikta mig till dig som upplever att du har ett problematiskt förhållande till kropp, mat och träning. Till dig som lever ett begränsat liv till följd av ätstörda tankar, oavsett BMI, ålder och kön. Det finns hjälp att få om du vågar ta det där steget.
Tänk på ditt femåriga jag. Förtjänar den där femåringen att må som du gör? Våga berätta. Våga ta hjälp. Du är inte ensam. Ett liv utan ätstörda tankar väntar på dig. Ett liv som du förtjänar.
Saga Lindqvist Springcorn, journalist och producent
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.