Ni begår kulturmord på svensk folkmusik

Peo Österholm, riksspelman: Intresset bland unga växer – men medierna är helt ointresserade

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 06.00

helskärm

DEBATT. Den svenska folkmusiken håller på att begravas. Musiken förekommer knappt i medierna. Och har inte gjort på många år.

Följden - nya generationer i Sverige växer upp utan att känna till vår månghundraåriga svenska musiktradition. De vet inte vad en slängpolska är. Eller vad Bingsjö eller Österbybruk står för. Svenska medier bedriver kulturmord.

Bland de okunniga förekommer dessvärre landets kulturjournalister. Sakta men säkert fasar de ut folkmusiken ur svenska folkets medvetande.

Detta sker, märkvärdigt nog, samtidigt som folkmusiken är vital och växer i styrka, en folkrörelse med en bred bas och en växande högt kvalificerad elit.

Ungdomar, trötta på menlös pop, söker sig till folkmusiken, nya ensembler, nya spelmanslag dyker upp. Men medierna är helt blinda. Jag ser och hör SVT:s och SR:s kulturnyheter varje dag men kan inte påminna mig ett endaste inslag från denna värld sedan vi i min familj skaffade TV 1958.

Den musik medierna bryr sig om är i stora drag tre – pop i en vidare mening, klassisk musik och rock - ett oligopol. I begränsad utsträckning förekommer visor, världsmusik och jazz. Musikradion stoltserar med ”Folkmusik I P2”, timslånga program, med musik från hela världen. Men väldigt sällan från Sverige.

När skribenter ska rekryteras – fast anställda eller frilans – ställs aldrig frågan om musik utanför oligopolet. Resultatet blir rundgång. Man kan inte föreslå – än mindre bevaka - något man inte känner till.

Journalistikens ekorrhjul leder därför hela tiden tillbaka till oligopolet. I denna brist på kunskap om andra genrer fördummar man inte bara allmänheten utan också sig själva.

I början av sommaren var medierna fulla med annonser om musikevenemang. Här fanns bevakning att hämta. Men i folkmusiken finns inga pengar till stora annonser. Journalistiken följer pengarna.

Det har spelats storartad folkmusik på olika scener under den gångna sommaren och görs året runt. Den världsunika svenska spelmansstämman, 300 per år över hela landet, borde väl intressera? Men att Oasis-bröderna nu är sams bedöms som viktigare.

Nyckelharpan, jag har inte sedan 1958 sett ett enda tv-program om eller tv-sänd konsert med det enda svenska musikinstrument.

Unga nyckelharsvirtuoser dyker upp. De försöker försörja sig - svårt när våra musikjournalister inte ens vet om att de existerar.

Det värnas ofta i vårt land om det gamla – byggnader, månghundraåriga skogar, gamla maträtter, antikviteter, pilgrimsleder. Visst! Men svensk folklig musik med rötter i 1700-talet, framförd av en vital folkmusikrörelse?

I hela landet forskar man och tar vara på sina musiktraditioner. Nyligen utkom en bok om Gästriklands folkmusik. Den är på 400 sidor.

Vad för slags musikjournalistik får vi i stället? Vad sägs om följande: För ett par år sedan avled en rockbasist från Texas vid namn Dusty Hill, okänd för de flesta. Men hans död noterades med artiklar i de stora tidningarna. Döden var sammankopplad med en höftskada får man veta.

Ungefär samtidigt med Hills död gick två giganter inom svensk folkmusik bort – Björn Ståbi och Ole Hjort. Ingen medial uppmärksamhet. Det kan ges många exempel på dylika journalistiska abnormiteter.

Än värre är det med traditionella svenska danser. Här har vi ett kulturmord till. Polskan har många hundra år på nacken och lockar i dag många unga. Om kulturjournalistiken visste vilket intresse det finns kring våra gamla danser!

Inte heller här har jag sett polskor dansas i svensk tv sedan 1958. Svensk danskultur har förflackats. Men vid alla större folkmusikevenemang lärs grundstegen i polska ut innan dansen börjar. När får vi se en sirlig sörmländsk slängpolska i svensk tv? Eller en långsam gungig Bodapolska? Om 50 år?

Merparten svenskar kommer aldrig att få höra Hjortingens polska, Pekkos-Pers brudmarsch och andra tusentals låtar. Inte heller samspelade fiolpar som Alexander Olsson och Olof Kennemark, nyckelharpspar som Anders Mattsson och Annika Ekstav, spelmanslag som Täby spelmansgille eller Järvsö spelmän. Aldrig kommer man att få höra Ann-Sofi Nilsons röst kula eller Berndt Lindströms kohornsspel.

Visst är det kämpigt att veta att allt detta måste gå svenska folket förbi. Det är kulturmord. Svenska folket får hålla till godo med Eurovision.

Peo Österholm, författare, riksspelman, jazzmusiker

Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.