Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Nils

Tidens omslagspapper skalas av vid majbrasan

Uppdaterad 2018-04-18 | Publicerad 2009-05-02

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varför firar vi Valborg? <- Svaret hittar du här!

Man hamnade förstås framför en brasa ändå. Och där stod man och blängde in i elden, som om den hade alla svaren, medan kroppen desperat försökte fatta varför den svettades där fram men frös skiten ur sig därbak.

Jag vet att det är svårt att ta ögonen från elden, men har ni tittat omkring er vid en majbrasa någon gång? Folk får den där Disneyblicken. Den som mössen och kaninerna och till och med Stora Stygga Vargen får på julafton, när Benjamin Syrsa sjunger. Det är kort sagt något gråtmilt över alltihop och man undrar vad det betyder.

Jag såg en undersökning häromdagen som visade att en – ursäkta facktermen – ”förkrossande majoritet” – av svenskarna ansåg att ”släkt och hembygd” är något av det viktigaste som finns. En så där 70–80 procent av de tillfrågade hade kryssat i den rutan.

Släkt och hembygd.

Här har vi fått höra i årtionden att moderna människor är något slags nomader. Fria, självständiga, uppkopplade individer som skräddarsyr sina egna sammanhang.

Vi har fått höra att gamla påtvingade band till platser och personer numera ersatts med fluffigt luftlätta ”nätverk”. Vi har fått höra att vi kan och bör välja vilka vi vill vara. Att vi skapar oss själva.

Och så ställer någon frågan och svaret blir ”Släkt och hembygd”.

Nu kan man ju få ungefär vilka resultat som helst, om man bara vet hur man ska fråga, men låt oss anta att det ligger något i just den här undersökningen. Låt oss anta att det, under allt stötigt trumpetande om globalisering, flexibilitet, självförverkligande och att inte ta någon skit, ligger en lugn, mild grundton. Den har legat där, åtminstone sedan höjdarna bar blygdkapslar och bönderna vadmal. Den kanske har gått upp eller ned en oktav, men den är vad den är.

Om man tittar i fejorna vid en majbrasa är det nog den man ser. Kanske därför att det är en av våra få kvarvarande ritualer, kanske därför att elden väcker

något kollektivt minne av grottliv och mammutar. Där vid brasan skalas i alla fall tidens omslagspapper av och kvar blir en robust, ursprunglig ärlighet. Fötterna står ett ögonblick tungt på jorden och vi minns vad hemma är.

Det skulle nästan kunna bli genant, om inte ännu en ivrigt glosögd pyromanpojke med trädgren i handen rusade farligt nära elden och krävde vår uppmärksamhet.

Följ ämnen i artikeln