Blir Lina Ishaq den första som döms för brott mot mänskligheten?
En ihopsjunken kvinna med grått hår.
Blir Lina Ishaq den första personen i Sverige som döms för brott mot mänskligheten?
I morse inleddes den, den unika rättegången, det här är testet för paragrafer som tillkom för att Sverige ska ha samma möjligheter att lagföra grova krigsförbrytelser som Internationella brottmålsdomstolen.
Åklagare Reena Devgun, rutinerad, det här är inte hennes första rättegång om grövsta tänkbara kriminalitet, inleder med att sätta ramen för processen.
”Väpnad konflikt”…”hundratusentals dödsoffer”…”miljontals människor på flykt”…
Sal 37, Stockholms tingsrätt, gamla säkerhetssalen, här satt jag som ung reporter och bevakade det rättsliga efterspelet 1995 av det som pressen döpte till Stureplansmassakern, fyra döda och 20 skadade, salvor från ett automatgevär.
Den 52-åriga kvinnan, utöver brott mot mänskligheten även åtalad för folkmord och grov krigsförbrytelse, misstänks ha deltagit i efterspelet av terrororganisationen IS massaker på den religiösa minoriteten yazidier i norra Irak 2014.
Nio personer, däribland sex barn, ska ha hållits fångna i Ishaqs hem, enligt åklagaren blivit behandlade som slavar, torterats, tvingats till arbete och undervisning i islam.
Tvång ska också ha använts då de då och då tittade på propagandafilmer där IS avrättar människor.
Vad rör sig i Lina Ishaqs huvud då åklagaren redogör för ohyggligheterna?
Ångrar hon resan till Syrien, drömmen om en islamistisk stat, all denna mardrömslika brottslighet som begicks i det nya landet?
Hon lyssnar koncentrerat, tittar rakt fram, ansiktet röjer inga känslor.
Ishaq är uppvuxen i en kristen familj i Halmstad, var duktig i fotboll, utbildade sig till sjuksköterska, livet såg bra ut.
Sedan: Konvertering till islam, äktenskap, barn efter barn efter barn sätts till världen, sammanlagt sju, familjen flyttar runt i världen, skilsmässa, nytt äktenskap.
2013 reste familjen till krigets Syrien, möjligen inte den bästa miljön för barn.
Ja, det här är en resa bakåt i tiden, till en tid då terrorresenärer dominerade det offentliga samtalet, då kraven på strängare straff handlade om förbrytelser begångna i Syrien och Irak.
En flash i mobilen påminner mig om vår tids berättelse:
”Automatvapen hittat efter morgonens mord i Malmö – tonårspojke gripen”.
Åklagare Devgun trummar på, hela denna första förhandlingsdag går åt till hennes sakframställan.
”Yasidiska barn, kvinnor och män har dödats genom utomrättsliga avrättningar”…”slavhandel”…”folkgruppen skulle helt eller delvis förintas”…
Inte alldeles överraskande ligger lagens strängaste straff i potten.
Ishaq antecknar, viskar någonting till sin advokat, Mikael Westerlund, i honom har åklagaren en värdig utmanare, minut läggs till minut, timme till timme.
Det är bara ett par år sedan jag såg henne senast, men hon har åldrats märkbart.
Även förra gången var det i en rättssal. Även den gången var det ett unikt mål.
Aldrig tidigare i Sverige eller Europa hade en förälder åtalats för att göra sitt barn till soldat åt IS. Det fanns inga prejudikat att luta sig mot.
Reena Devgun var åklagare då också. Hon vann framgång: Ishaq dömdes till sex års fängelse.
Pojken dog i strid några år senare, bara 16 år gammal, mamman, Lina Ishaq, avtjänar för närvarande sitt straff på kvinnofängelset Hinseberg.
Det är en vacker och mild höstdag i Stockholm och solen tränger in genom de vita gardinerna, som en påminnelse om att det finns en värld och en frihet därute.
När den här förhandlingen är över är det december och kallt och mörkt.
På åhörarläktaren, bland journalisterna, sitter tre unga kvinnor.
Jag pratar med dem i paus. De visar sig vara yazidier. De kom som barn till Sverige, de har släktingar som mördades av IS.
– Vi är här för att det här är en viktig rättegång, säger en av dem.
Enklare - och svårare - än så är det inte.