Leninstatyn återfinns nu på ett nöjesfält i Småland
Nowa Huta, Polen. Den här staden var länge ett skräckexempel på vad kommunismen kunde ställa till med: En grå plats med tunga byggnader i Stalinstil, kvävd av luftföroreningar.
Numera är det en trivsam förort till Krakow. Det sägs att den unga medelklassen gärna bosätter sig här. Fastighetsmarknadens rovfåglar ryttlar över lägenheter som förr var reserverade för stålverkets arbetare. Men i parken vid Centraltorget sitter mest gubbar och spelar kort vid betongborden.
Fri från luftföroreningarna är Nowa Huta en fin och framsynt plats. Ett slags Hammarby sjöstad men med bättre byggda hus och parker i stället för vatten.
Nowa Huta i Polen var en av blott två kommunistiska mönsterstäder. De planlades från grunden för den nya människan som skulle formas i det nya samhället. Den andra var Magnitogorsk långt borta i ryska Ural. Den var också uppbyggd kring ett stålverk.
Dessa städer saknade naturligtvis kyrkor för sådana behövde inte arbetarklassen. Sa partiet. Men där fanns kulturhus och gemensamhetslokaler, och parker med betongbord gjorda för kortspel och med schackrutor inlagda. Borden står kvar. Jag undrar om det finns några sådana i Hammarby sjöstad.
Ironiskt nog räddar kapitalismen det fysiska arvet efter kommunismen. Jag vandrar längs Stalinhusen och beundrar deras mäktiga fasader och djärva valv. Dagen är varm. En kvinna sitter på en balkong och pustar. I ett fönster hänger tvätt. I ett annat står en karl och röker och ser ut över torget.
En tredjedel av staden består av grönområden. Spårvagnar skramlar längs gator vars revolutionära namn bytts ut mot påvens och Ronald Reagans, och Leninstatyn återfinns numera på nöjesfältet High Chaparral i Småland.
Kommunismen hade aldrig något fäste i Polen. Alltid var det protester och demonstrationer och strejk någonstans, och arbetarklassen i stålverket var ytterst opålitlig. För kommunisterna. Ändå skapade de något som kommer att leva längre än fnysningarna över kommunismens hopplösa utopi. Framtidsstaden Nowa Huta. Spårvagnarnas ändhållplats ligger vid det nu privatiserade stålverket. Jag tar en bild av huvudkontoret vars byggnad påminner om en medeltida borg.
Fotografering förbjuden! hojtar en vakt.
Vissa saker förändras aldrig.