På biblioteket hittar jag 500 års fantastiskt tjat

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-04-16

På riksdagsbiblioteket står 500 års protokoll längs väggarna. De börjar längst uppe till höger och fortsätter hyllmeter efter hyll­meter.

– 500 års tjat, säger jag till bibliotekarien när hon räcker mig en volym med nedteckningar från lagutskottets sammanträden 1964.

Hon skrattar dämpat, ett bibliotek är fortfarande en stillsam och tyst plats.

Hur resonerade politikerna när lösdriverilagen avskaffades? Hur löd argumenten för och emot? Det kan vara intressant att läsa nu när Stockholm ser fler tiggare än antagligen någonsin ­tidigare.

Pappret är torrt och lite stelt. Ur trycksvärtan stiger röster från 1964 fram, lite omständliga och samtidigt personligare än dagens.

Efter en stund är det inte längre innehållet som fascinerar, det är texten i sig. Bokstäverna blir ord, orden meningar, meningarna ett budskap från historien till mig.

Jag lämnar tillbaka protokollet och cyklar till Waynes Coffee på Kungsgatan. Jag beställer kaffe och råg­smörgås och tar upp en brevsamling av författaren Joseph Roth, född 1894 i Österrike-Ungern norr om Lviv i nuvarande Ukraina, död i Paris 1939.

Hans brev blir allt desperatare. Han har inga pengar, är sjuk och försupen, driver från hotell till hotell och skriver oupphörligt för att försörja sig. Ostende 28 juli 1937: ”Jag stapplar från en vecka till nästa.”

Vännen Stefan Zweig, en annan författare i exilen, skriver från London att Roth ska rafsa ner några filmidéer på ett papper. Det finns pengar i film.

En bit upp på Kungsgatan visar man ”Grand Budapest Hotel” av regissören Wes Anderson. Den försöker återskapa Centraleuropas atmosfär när Roth och Zweig verkade. Den är tillägnad Stefan Zweig.

Vi är många som njutit av filmen. Än mer njuter jag av boken framför mig på kafébordet. 25 tecken (28 i svenskan). Mer behövs inte för att skapa en värld, för att sända tankar över decennier, sekler, årtusenden.

Vilken otrolig uppfinning dessa krumelurer är. Jag äter smörgåsen och läser den gripande, besvärliga vän­skapen mellan två män på flykt undan nazisterna. London 6 april 1936: ”Käre vän, du kan skriva hur arga brev du vill, jag blir ändå inte arg på dig ...”

Det gäller bara, som alla skribenter vet, att arrangera bokstäverna i rätt ordning.